Kristersson gav det dystra budskapet i en partiledarintervju i SvD (2/9). Gäng och utanförskap kommer bestå under lång tid även om alla moderata förslag skulle genomföras samtidigt. Det är ett viktigt erkännande av hur omfattande och djupgående problemen är. Något som inte minst borde stå klart efter Brottsförebyggande rådets, Brå, rapport om invandring och kriminalitet (25/8).
Att personer med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade inom brottslighet var redan känt, men rapporten konstaterade också att trenden förvärras bland andra generationens invandrare. I stället för att utanförskap bryts över tid, förs det alltså vidare in i framtiden. Även gängbrottsligheten tycks snarare breda ut sig än knäckas.
En ny rapport från Brå (1/9) om utvecklingen av narkotikahandeln i Sverige finner att denna håller på att professionaliseras. Fler gäng tar kontroll över hela distributionskedjan och etablerar sig som organisatörer i centrala transitländer. De kriminella nätverken börjar också ta kontroll över platser i vissa bostadsområden för att monopolisera knarkförsäljningen.
Den erfarenhet som finns av att vända utvecklingen i utsatta områden visar att det tar många år. Ett av få områden som lyckats är Gårdsten i Göteborg. Stadsdelen slutade bedömas som särskilt utsatt år 2019, men satsningarna för att motverka sociala problem och kriminalitet började redan 1997 (GP 11/9 2018). Det krävdes systematiskt samarbete från alla delar av samhället, från polisen till bostadsbolagen.
Ulf Kristerssons klarsyn kring problemen verkar dock vara ovanlig. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har återkommande satt målet att alla utsatta områden ska ha försvunnit till 2030. Liknande optimism har uttryckts av inrikesminister Mikael Damberg (S) som menar att alla särskilt utsatta områden kan vara borta till 2025 (Fastighetsvärlden 5/2 2020).
Ambitiösa mål kan självklart vara bra, men detta tyder snarare på en bristande probleminsikt. Och den som inte förstår problemen förstår inte heller vad som krävs för att lösa dem. Trots Dambergs målsättning har Sverige inte ens en nationell plan för hur de utsatta områdena ska hanteras (DN 23/8). I stället lämpar regeringen över ansvaret på landets kommuner, då den vill införa en skyldighet för kommuner att arbeta brottsförebyggande.
Ska gängbrottslighet och utanförskap bekämpas måste staten ta ledningen för att kraftsamla hela samhället. Det kommer krävas skärpta lagar, riktade insatser, nya polismetoder, mer resurser och framför allt mycket lång tid. Ju tidigare denna insikt når rikets ledning, ju mer tid kommer vi få.