I Ekots lördagsintervju (26/3) varnar Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik för en ojämn fördelning av ukrainare mellan landets kommuner. Trots att det var ett av de största problemen 2015, håller nu mindre kommuner med svagare arbetsmarknad på att ta emot flest personer. Att de blir placerade i dessa kommuner beror på att det där finns gott om lediga boenden, vilket så klart hänger ihop med den svaga arbetsmarknaden.
Ribbenvik har förespråkat tydligare styrning av var flyktingar placeras. En sådan möjlighet har införts i bosättningslagen, men kan inte användas under nuvarande omständigheter eftersom den inte gäller då EU:s massflyktsdirektiv har aktiverats. Ribbenvik uppmanar därför regeringen att göra nödvändiga lagändringar.
Att lagen inte redan var anpassad är tyvärr talande för regeringens hantering av migrationsfrågorna. Inte ens efter generaldirektörens önskemål vill migrations- och integrationsminister Anders Ygeman (S) införa krav på placering för alla landets kommuner (SVT 26/3). Han vill i stället i första hand att kommunerna själva ska samarbeta för en jämn fördelning tillsammans med SKR.
Det vore naturligtvis bra, men är kanske inget att förlita sig på i ett snabbföränderligt läge. Ribbenvik förklarar att de flesta kommuner faktiskt vill få till stånd en lagändring, just för att skapa tydliga regelverk som gäller för alla. Det skulle inte handla om tvång utan om att underlätta samarbetet.
En ojämn fördelning kan allvarligt skada Sveriges möjligheter att framgångsrikt ta hand om de 1 500 personer som kommer hit varje dag. I en debattartikel i DN (29/3) skriver Delegationen för migrationsstudier, Delmi, att högsta prioritet bör vara att få nyanlända ukrainare i jobb. Det skulle dock försvåras ifall de fortsätter att placeras på orter med få jobbmöjligheter.
Vid sidan av jobben menar Delmi att tillgång till skola och förskola är särskilt viktigt eftersom en så stor andel av de flyende är kvinnor och barn. Dels för att barnens utbildning inte ska avbrytas, dels för att kvinnorna ska kunna arbeta. Även detta lär dock bli svårare om för många koncentreras i mindre kommuner, vilka därtill i många fall också tog emot oproportionerligt många flyktingar 2015.
En lösning för skolgången som har föreslagits, av bland andra Nyamko Sabuni (L), är att låta ukrainarna undervisa sig själva. Journalisten Susanna Birgersson skriver i Kvartal (27/3) att detta redan sker i liten skala då det bland flyktingarna finnas lärare, eller åtminstone personer med utbildning. I vilket fall måste barnen kunna förstå vad som sägs och Sverige lider brist på ukrainsktalande lärare.
Det enda som egentligen skulle krävas är tillåtelse från myndigheterna samt resurser till löner och lokaler. Sådan flexibilitet är vad regeringen måste uppvisa för att kunna hantera flyktingmottagandet. Vi har inte råd att än en gång vara naiva.