Nyligen (19/10) skickade regeringen förslag på skärpta regler för pedagogisk omsorg på remiss till Lagrådet. Pedagogisk omsorg är samlingsnamnet för alternativ till förskola eller fritidshem, vilka framför allt består av familjedaghem, vanligen kallat ”dagmamma”.
Utbildningsminister Anna Ekström (S) kopplar förslagen (SVT 18/10) till rapportering om missförhållanden på vissa familjedaghem. Exempelvis avslöjade SVT i våras (27/4) att en dagbarnvårdare bodde tillsammans med en terrordömd man. Det har även skrivits om bristande språkförmåga och ekonomiskt fiffel.
Sådana brister måste självklart åtgärdas och det finns också rimliga förslag i lagrådsremissen. Bland annat ska den ekonomiska granskningen av verksamheter utökas och kraven på god hushållning skärpas. Registerkontrollen ska utökas från att enbart gälla de anställda till alla som är folkbokförda på lokalen, såsom makar. Därtill ska krav ställas på goda språkkunskaper hos personalen.
Trots Ekströms försök att framställa lagrådsremissen som ett svar på nyupptäckta brister har den djupare rötter. Utredningen tillsattes redan 2018 och när slutbetänkandet lämnades förra sommaren ingick ett totalt förbud mot pedagogisk omsorg.
Visserligen finns inte det förslaget med i den slutliga lagrådsremissen, men resonemangen bakom det kvarstår. Det står till exempel fortfarande att kraven för pedagogisk omsorg ska ”utformas på ett sätt som liknar det som gäller för förskolan”.
I grunden vill regeringspartierna egentligen inte ha någon valfrihet. Därför föreslås bland annat att den pedagogiska omsorgens syfte, i stället för att bara vara omsorg om barnen på dagarna, ska vara att förbereda för skolan. På samma sätt som förskolan tidigare har inkorporerats i skolsystemet. Alla ska formas i samma mall.
Skälet att göra dessa verksamheter alltmer lika det obligatoriska skolsystemet, är att alla barn ska ha likvärdiga möjligheter. Men de har redan lika möjligheter att välja förskola, dagmamma och eller inget alls, då barnomsorg är frivilligt. Kommuner har en lagstadgad plikt att tillhandahålla förskolor och främja etablering av pedagogisk omsorg.
Att dessa verksamheter sedan är olika är inte något misstag utan själva poängen med valfriheten. Föräldrarna är de som bäst vet vad som passar sina barn och beslutet bör därför ligga hos dem. Men om alternativen tvingas bli alltmer lika, finns det ju knappast något reellt val att tala om.
Ändå föreslår regeringen nya, strikta krav på kompetensutveckling, verksamhetsplanering och systematiskt kvalitetsarbete. Saker som förvisso låter bra men också innebär mer kontroll och likriktning. Allt mindre utrymme lämnas för olika sätt att driva omvårdnad och för vanliga människor att ta hand om andras barn i sitt eget hem. Då föräldrar envisas med att sätta sina barn hos dagmammor tycks regeringens enda utväg vara att omvandla familjedaghem till förskolor.