Regeringen slipper nu fatta beslut i frågan, men Preems agerande belyser samtidigt ett undermåligt företagsklimat.
Även om Preem menar att avvecklingsbeslutet fattades på ekonomiska grunder är det bara att kasta ett öga på tillståndsprocessen för att ana att regeringen haft mycket med saken att göra. Ansökan om miljötillstånd för utbyggnaden i Lysekil lämnades in 2016, men hade fram till avvecklingsbeslutet alltså fortfarande inte fått ett definitivt svar.
Domstolsprocesserna var långdragna, men det får företag räkna med i vissa ärenden. Betydligt mindre överblickbart blev det dock när regeringen i augusti 2019 utsåg sig till domare över ett enskilt företags ansökan.
Vad regeringens beslut hade blivit får vi antagligen aldrig veta. Men klart är att det drog ut på tiden och att Miljöpartiet ville säga nej. Partiets klimatpolitiska talesperson Lorentz Tovatt anför på Twitter (28/9) den aktivistiska hållningen att det var just tack vare att MP tog ärendet till regeringens bord som till slut fick Preem att ta tillbaka ansökan.
Det är anmärkningsvärt att ett regeringsparti firar en nedlagd företagsinvestering i Sverige, trots att den godkänts enligt alla lagar och regler. En regering ska inte agera vid sidan av lagen och eventuellt stoppa ett företag bara för att det inte anses gå i linje med den förda miljöpolitiken.
Preem meddelar att företaget i stället ska satsa på produktion av förnybara drivmedel, vilket blir en seger för den som bara har Sveriges klimatmål för ögonen. Men den bensin som skulle framställas på ett relativt miljövänligt sätt genom utbyggnaden kommer fortfarande att behövas under lång tid framöver. Risken är nu stor att den produktionen kommer att ske någon annanstans i världen, med betydligt större utsläpp än de svenska miljölagarna tillåter.
Även om Preem nu gör andra satsningar i Sverige lär den godtyckliga processen för utbyggnaden i Lysekil skrämma bort andra företag. Den rättssäkerhet som tidigare varit Sveriges fördel när företag väljer var de ska satsa får sig nu en rejäl törn. Inte minst Socialdemokraterna har tidigare slagit vakt om dessa värden för industrin, men tycks nu ha övergett den prioriteringen i den politiska kohandeln.
Det ligger i allas intresse att utsläppen minskar. I grunden är det dock företag och privatpersoner, inte staten, som har makten att driva omställningen och minimera användningen av fossila bränslen. Men staten och kommunerna har däremot makten över företagens villkor. Och den politiserade hanteringen av Preems utbyggnad motsvarar påtagliga försämringar i företagsklimatet.