Företagaren Jonas Settlin har väckt debatt sedan han offentliggjort sin frustration över kommunens byråkrati. Han beskriver hur han försökt hyra en del av Grönsakstorget för en matvagn under kommande sommar. Men mötts av oklara besked, långa svarstider, först ett nej och sedan ett tvetydigt kanske från kommunen. Företagaren meddelade till slut att denne gav upp. Torget förblir tomt. Utöver monumentet som minns torgets forna frodande handel.
I den efterföljande debatten har fokus inte legat på reglerna, utan på kommunens kommunikation. Visst är det förståeligt att företagarna riktar fokus på detta område. Och visst är det viktigt. När det offentliga sätter upp en serie hinder för företagande är det av högsta vikt att de offentliga tjänstemännen ser till att hjälpa företagarna att komma framåt i alla fall.
Men det är bara det ena problemet. Grundproblemet är fortfarande alla dessa begränsande regler. Politiker från höger till vänster verkar älska att skriva policys och planer. Företagare kan mest förhålla sig till alla begränsningar. När man vant sig och lärt sig navigera i denna terräng är risken att man inte ser skogen för alla träden.
Settlin ger exempel på en serie regelverk som knappt ens tjänstemännen lyckas navigera sig igenom. Matvagnen kräver bygglov. Föråldrade regler från 1927 försvårar. Dessutom ska man ta hänsyn till den kommande stadsplanen, som man inte vet när den kommer eller hur den kommer se ut.
Ett annat exempel är förändringarna av Fiskarehamnen. Västerviks museum fick ansvaret för bryggan för träbåtar. En person som hyr en båtplats hörde tidigare i år av sig till museet och klagade på att museet inte engagerar sig för att utveckla bryggan. I museets välformulerade svar (vilket de även skickar till kommunen och därmed gör offentligt) går att ana viss frustration över sakernas tillstånd:
”Att göra fysiska förändringar eller tillskott i den inre centrummiljön har, som vi tidigare meddelat, visat sig vara väldigt komplicerat. Hänsyn måste tas till omgivande miljö och de plan- och utvecklingsprogram som finns. Detta gäller exempelvis skyltning som kräver bygglov, portalen som vi initierade vid ombyggnationen häromåret fick tas ned då den sedan inte fick tillstånd med hänvisning till Fiskarehamnens dåvarande gestaltningsplan, liksom även tänkt belysning och soffor på bryggan som vi inte kunde fullfölja. Vi har också genom åren diskuterat idéer om exempelvis ett litet ”båthus” vid bryggan, men sådana tillskott är svåra att göra. Vi har genom åren haft flera diskussioner med stadsarkitekt och bryggansvariga. Vi får se vilket utrymme för förändringar vi får i kommande plan.”
Svaret från museet är talande. Det väcker en fråga. Vill vi verkligen ha en stadskärna som är i princip omöjlig att utveckla?
Häromåret stötte en återkommande musikfestival på patrull från kommunen, när den inte fick pågå så länge på kvällen som arrangören behövde. Kommunen fick kritik för allt för godtyckliga och restriktiva förhållningssätt. Det löste man med formaliserade restriktiva regler. Festivalen lades sålunda ned och har inte hörts sedan dess. Det ter sig obegripligt att politikerna fattade beslutet att införa nya begränsningar för musikarrangemang. Endast för att en handfull boende ville begränsa liknande tillställningar i centrum.
I frågan om matvagnen fanns ingen faktisk intressekonflikt. Här synes kommunens förvaltning istället utgå från hypotetiska kritiker när de sade nej till företagaren.
Det synes finnas en olycklig symbios mellan tjänstemännens reflex att alltid skydda ett litet fåtal kritiker. Och politikernas reflex är att införa nya begränsande regler som lösning på varje intressekonflikt. Tillsammans bygger de den djungel av begränsningar som kväver initiativ och kreativitet från förenings- och näringslivet som kan generera nytta för oss alla.
Företagare ska givetvis behandlas lika. Men det räcker inte att ha ett regelverk som är lika för alla. Regelverk och attityder måste också vara tillåtande. Städer uppstår genom handel, sammankomster och alla typer av utbyte. Och städer blomstrar genom att tillåta dessa möten. I en stad som vill leva och utvecklas kan inte det lilla fåtalet ges rätten att stoppa allt som inte uppskattas av dem. Och vår estetiskt och kulturhistoriskt värdefulla stadsmiljö kräver inte ett regelverk som lägger en blöt filt över all kreativitet och engagemang.
Det är just här de omtalade attityderna kring företagande är så avgörande. En tillåtande atmosfär, från allmänhet, politiker och tjänstemän, skapar en levande stad. En atmosfär som präglas av begränsande attityder lyckas endast upprätta monument över hur torghandeln en gång frodades.
När den lokala företagarföreningen synes bry sig mer om att etablerade företagare ska få behålla sina privilegier, än att minska byråkratin för alla företag – var håller övriga näringslivsorganisationer hus? När inte ens de frihetligt lagda eller ”näringslivsvänliga” politikerna i kommunen motsätter sig alla begränsande regelverk och nya planer – vem ska då göra det?