Kaj Raving (V) går i VT (12/1 och 24/1) till attack mot välfärdsföretagen och dess ägare. Dessa småföretagare finns (uttryckt med Ravings favoritslogan) bland dina vänner, bekanta, barn och föräldrar. Och de gör enligt befintliga undersökningar ett bättre jobb än offentliga alternativ för att ta hand om dig och din familj.
I Ravings fantasivärld är dock välfärdsföretagarna ”riskkapitalister på Caymanöarna”. Och i Ravings fantasier går skattepengarna inte till den höga kvaliteten i verksamheten, utan till ”en lyxjakt på franska rivieran”. Eller ”en BMW i garaget hos någon som inte betalar skatt i Sverige”.
Det är hårresande uttalanden om de människor som tar ekonomiska risker och jobbar hårt för att ta hand om våra barn, gamla och sjuka. Raving skulle må bra av ett studiebesök på ett eller två småföretag, vilka finns att hitta runt hörnet om han bara öppnar ögonen. Han kan passa på att se dem i ögonen och fråga hur de trots eventuell vinst lyckas hålla en högre kvalitet än offentliga verksamheter. Och var de gömt yachten och lyxbilen.
Det är inte förvånande att Raving bygger sin argumentation på välfärdsutredningen. Den som fått massiv kritik från forskare och experter, inklusive utredningens egna experter, för att vara en fantasiprodukt. Med en vetenskaplig kvalitet som inte skulle få godkänt som studentuppsats.
Nästan komiskt blir det när Raving lägger stort vikt vid ytterligare en fantasivärld – berättelsen om Robin Hood. Det Robin Hood och hans anhang gjorde i berättelsen var att ta från de styrandes allt för höga skatteuttag och ge det tillbaka till folket. ”Prisa gud – här kommer skatteåterbäringen!” Den sensmoralen är raka motsatsen till Ravings utfall mot människors rätt att välja vad som är bäst för dem. Och hans hårdföra försvar av att staten vet bäst hur människors upparbetade medel ska användas.
Det är inte konstigt att Raving helst uppehåller sig i sin fantasivärld när befintlig fakta om verkligheten går honom emot. Håkan Tenelius från arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna bemöter Raving med fakta och argument (VT 19/1). Ravings replik är omfångsrik men lyckas med stor framgång undvika att bemöta argumenten. Istället ägnar Raving utrymmet åt att misskreditera Tenelius.
Vänstern måste erkänna för sig själva att det inte går att ha både valfrihet och vinstförbud i välfärden. Det visar PwC:s konsekvensanalys av välfärdsutredningen med all tydlighet.
Om Raving och Vänsterpartiet vill möta väljarna i verkligheten behöver de lämna sin trygga låtsasvärld och erkänna att en överväldigande majoritet av befolkningen vill ha valfrihet. Dessutom visar undersökningar som ställer frågor om både vinst och valfrihet att de allra flesta svenskar värderar valfrihet högre än vinstförbud. De som värderar valfrihet högre är dessutom dubbelt så många som de som värderar vinstförbud högre.
”Bara folklig samling kan se till att det blir Robin Hood som vinner kampen”, skriver Raving. I detta har han mer rätt än han verkar förstå.