Skolvalet bygger på två grundläggande principer: Den första är att skolornas finansiering avgörs av eleverna genom skolpengssystemet. På så sätt är skolans resurser direkt kopplade till dem som skolan är till för, det vill säga eleverna. Då skolpengen följer med vid ett skolbyte kan bra skolor belönas och dåliga bestraffas.
Den andra principen är att alla huvudmän ska behandlas lika. Det är upp till varje kommun att sätta nivån på skolpengen, men denna måste vara samma för alla skolor. Kommuner bör inte få favorisera sin egen verksamhet. Båda dessa principer är i sig rimliga, men leder ibland till att etablering av nya friskolor orättvist drabbar kommunens skolor.
Hur det kan gå till i praktiken rapporterade Svenska Dagbladet (30/1) nyligen om. I Upplands Väsby öppnades i höstas en ny skola driven av koncernen Internationella engelska skolan, IES. Nästan hundra elever bytte från den kommunala skolan, vilket ledde till en inkomstförlust på nästan 6 miljoner kronor.
Eftersom eleverna som bytte hade gått i olika klasser, med olika inriktningar samt i olika årskurser, var det svårt för den kommunala skolan att anpassa verksamheten. Skolor med färre elever har vanligen inte lika stora lokaler eller lika många lärare. Men om det bara slutar två till tre elever i varje klass behöver de resterande eleverna fortfarande samma klassrum och lärare.
Ifall kommunen försöker kompensera den ansträngda ekonomin genom att höja skolpengen måste denna fördelas jämnt på alla skolor i kommunen. Då kan kostnaden bli många miljoner kronor högre, trots att de andra skolorna kanske inte ens behöver pengarna.
Bland annat på grund av situationer likt den i Upplands Väsby har det föreslagits att skolpengen till friskolor borde minskas. Men det skulle, förutom att bryta mot principen om likabehandling, bara skapa samma problem för friskolorna som de kommunala möter i dag.
En bättre lösning vore att göra som friskolorna. När dessa är nyetablerade börjar ju samma elever som kommer från olika klasser med olika inriktningar hos dem. Det borde vara ungefär lika svårt för friskolorna att fördela klassrum och lärare, som för kommunala skolor.
Friskolorna använder därför ofta sitt investeringskapital till att finansiera den dagliga verksamheten trots att skolpengen inte nödvändigtvis täcker alla utgifter under de första åren. När skolan förhoppningsvis når framgång växer elevunderlaget så att skolpengen till slut räcker till att betala de fasta kostnaderna.
Liknande möjligheter borde finnas för kommuner att tillföra resurser för vissa grundkostnader, exempelvis för lokalhyra eller för att upprätthålla viss lärartäthet. Det skulle vara rättvist för alla elever och samtidigt bevara det fria skolvalet.