Att vara lant- eller skogsbrukare kan med visst fog beskrivas som att göra ett liv av en väldigt dyr hobby. För de förra leder många och hårda regler och skatter till knapra marginaler som man får hoppas kan hjälpas upp av kompenserade bidrag – om och när de väl betalas ut. Skogsägarna å sin sida gör långa investeringar som politiska nycker mycket väl sedan kan hindra dem från att få utväxling på.
Lägg till detta ett betydande mått av rättsosäkerhet och urholkad äganderätt. Djurhållande lantbrukare är väl insatta i hur tunt skyddet för deras verksamhet är. Misstanke om vanskötsel kan leda till att djuren omhändertas och ges till annan för att tas hand om, detta på grund av tjänstemannabeslut. Den som har hand om djuren och blir nog så väl belönad för detta har visat sig kunna sälja eller till och med avliva dem och skicka notan till ägaren. Den senare riskerar dessutom vid fällande dom att bli belagd med djurförbud.
Det är lätt att uppröras över vanskötsel av djur, och det finns exempel på lantbrukare som verkligen inte ska få hålla djur. Men dessa är undantag. Det kan vara svårt att upptäcka vartenda missförhållande som kan uppstå i ett djurbestånd. Mycket kan hända mellan tillsynstillfällena även om de sker ofta.
En nylig dom från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, illustrerar detta väl. Efter 40 års problemfri verksamhet upptäcktes två djur med felväxta horn på en mans gård. Han belades snabbt med djurförbud av länsstyrelsen och fick en månad på sig att sälja djuren. HFD:s dom gör dock klart att detta förfarande har varit oacceptabelt. Beslut om djurförbud måste vara genomtänkta och effekten för lantbrukaren måste motsvara förseelsen.
Skogsägarna har stått inför liknande problem där äganderätten snabbt åsidosätts genom ett enkelt slag med aktivistiska myndigheters trollspö. Ett nyligt exempel är den värmländske skogsägaren som ville avverka en och en halv hektar men belades med avverkningsförbud på grund av en bombmurkla. Dessa moderna myndighetsmanér rimmar illa med de långa horisonter och stora värden som präglar skogsbruket. Var och en torde kunna föreställa sig känslan av att vänta 70 år på mammas och pappas skog och sedan få nej på grund av en svamp.
Skyddsvärdet är en sak, men bevarandet måste sättas i proportion till övriga värden som går förlorade. Så har inte gjorts. Ärendet gick hela vägen från länsstyrelsen till Mark- och miljööverdomstolen. Den senare gav dock markägaren rätt och precis som i fallet från HFD klargörs att effekterna av beslutet på den drabbade måste vägas in.
Det är gott nog att landets högsta domstolar på området har förtydligat rättstillämpningen. Men fallen torde främst tjäna till att belysa den orimliga situation som landets skogs- och lantbrukare befinner sig i.