Nyligen rapporterades att polisens regionala it-brottscentrum fått allt längre handläggningstider för analyser av misstänktas mobiler (Ekot 23/8). Det beror bland annat på ökande beslag av mobiler, vilket har skapar flaskhalsar inom polisen. Detta är särskilt allvarligt eftersom Nationellt forensiskt centrum sedan tidigare också har långa handläggningstider.
Den grundläggande insikten att de olika delarna av rättsväsendet både påverkar och påverkas av varandra verkar ha gått förlorat. Ett annat talande exempel är när regeringen presenterade sin höstbudget i fjol, även om regeringen till slut vände i frågan. Delar av rättsväsendet föreslogs få mer resurser, medan Åklagarmyndigheten och Sveriges Domstolar sattes på pottkanten.
Åklagarna ger polisen direktiv om hur utredningar ska bedrivas. Det säger sig självt att om det finns otillräckliga resurser i förhållande till ärendemängden, kommer det ta längre tid att utreda brott. Då lär färre brott klaras upp överlag, vissa typer av brottslighet behöva nedprioriteras och brottslingar kunna fortsätta sin kriminella verksamhet under tiden som utredning pågår.
Domarbrist leder till högre arbetsbelastning och längre handläggningstider på domstolarna. När mer ska göras på samma eller kortare tid finns en uppenbar risk för att fler fel begås. Dessutom har Sverige, internationellt sett, långa häktningstider, vilka riskerar att bli längre om det drar ut på tiden mellan åtal och huvudförhandling.
Till problembilden hör att rättsväsendet har högra krav på medarbetarnas kompetens. Som med många andra yrken går det inte att trolla fram ny, färdigutbildad personal i en handvändning. Situationen är dock extra prekär inom rättsväsendet.
Redan i domarutredningen 2017 framgick att domstolschefernas uppfattning är att fler bör antas till den särskilda domarutbildningen för att säkra den långsiktiga kompetensen. Det är både resurs- och tidskrävande att utbilda ordinarie domare. Kapaciteten finns hos domstolarna att utbilda, men ekonomiska förutsättningar måste finnas på plats för att kunna anställa fler unga jurister.
Fler utbildningsplatser hos såväl Sveriges Domstolar som Åklagarmyndigheten skulle snabbt kunna ge resultat. Efter bara något eller några år kan dessa döma eller processa i mål av enklare beskaffenhet. Därmed skulle arbetsbördan minska för ordinarie domare, samtidigt som kompetensen säkras på lång sikt. Det är inte särskilt kostsamt om den alternativa kostnaden är att andra dyrare satsningar inte ger önskad effekt ur ett helhetsperspektiv.
Fler poliser är till liten tröst om inte brottslingar också kan åtalas och dömas till straff. I spåren av den dumsnåla vägen växer ärendehögarna på bekostnad av tryggheten och en effektiv brottsbekämpning.