Den som sätter ett barn till världen har också ansvar för det barnet. Det gäller såväl juridiskt som moraliskt och ekonomiskt. Detta torde vara en självklarhet.
Det finns undantag från detta. För den man som donerar sperma till en godkänd klinik i Sverige medföljer inget ansvar för avkomman.
Är det då inte rimligt att också två vuxna människor som är överens om saken också kan avtala om att skaffa barn utan några förpliktelser eller rättigheter för den andra parten? Det händer onekligen. Till exempel homosexuella par eller ensamstående som vill skaffa barn använder sig av en tredje part. Det kan ske via kliniker i utlandet eller så kallade heminseminationer.
Det går dock inte att förhandla bort föräldraansvaret på det viset. Detta fastställdes senast i en dom i Svea hovrätt. Efter att ha emottagit ett anonymt tips vände sig individ- och familjenämnden i Västerås till Västmanlands tingsrätt för att få fastslaget att en 52-årig man var far till en treårig pojke. Enligt modern hade hon blivit gravid genom en heminsemination efter att ha hittat en donator på en internetsida.
Intuitivt kan det tyckas rimligt att låta saken bero om varken modern eller fadern vill ändra på det rådande läget. Varför lägga sig i något som kanske fungerar? Svaret är lika givet som ofta bortglömt: Det är rimligt eftersom det inte främst handlar om föräldrarna utan om barnet. Hade det enbart handlat om de vuxna vore saken annorlunda, men i en situation med barn kommer de främst.
Barns behov av föräldrarna är starkt. Med få undantag är det också högst frivilligt att skaffa barn. Den som väljer att sätta ett barn till världen väljer samtidigt att ta på sig ett stort ansvar som fortsätter livet ut. Privata inseminationer innebär inget undantag från vårdnads- eller underhållsskyldighet, och det finns inget skäl att det skulle vara på något annat sätt. Lagstiftningen finns till för att skydda barnen.
Domen från Svea hovrätt lär få konsekvenser för de svenskar som har planerat att skaffa barn genom insemination, vare sig den är tänkt att ske hemma eller på en klinik i utlandet. Lockelsen att genomföra privata donationer kan minska med vetskapen att det när som helst kan komma legitima krav på underhåll i brevlådan. Likaså är det svårt att se att kliniker i andra länder lär vara villiga att ta emot svenska kunder.
Klinikerna å sin sida har säkerligen avtalat om sekretess med donatorerna. Men med svenska klienter följer en risk att svenska myndigheter knackar på och begär att få veta vem som är far till ett visst barn. Det är svårt att tro att beredvilligheten att ta emot svenska kunder inte kommer att sjunka till följd av detta.
Rättsläget kan upplevas som stötande för olika människor. Orättfärdigt till och med. Men för det barn som undrar vem som är dennas pappa är det nog så viktigt att kunna få svar. Barn har rätt till sina föräldrar och till sitt ursprung. Det är det viktigaste.