Från och med hösten 2015 får alla elever som tillhör de nationella minoriteterna läsa sitt modersmål i skolan – även om man inte kan språket sedan tidigare eller talar språket hemma. Tanken är att elever ska kunna återta ett språk som gått förlorat i släkten.
Statistik som Sisuradio har tagit fram visar att de flesta eleverna som läser minoritetsspråk får en timme eller mindre undervisning i veckan. Undersökningen gällde särskilt minoritetsspråken samiska, romani och finska. Men samma mönster verkar gälla även övriga minoritetsspråk.
Sverige har fått kritik för att undervisningen inte är tillräcklig för att uppfylla de internationella reglerna om nationella minoriteters rättigheter. Europarådet har kritiserat Sverige vid åtta tillfällen sedan millennieskiftet för att undervisningstiden är för liten.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) vill tillsätta en utredning för att se över vad som behöver göras för att få bukt med problemet. Men han anser sig redan ha redan svaret på vad som behöver göras. ”Anledningen till att vi har så lite undervisning i de nationella minoritetsspråken i Sverige är att vi har en så stor lärarbrist”, säger Fridolin. Men inte heller denna gång stämmer Fridolins teori överens med verkligheten.
Efterfrågan på hemspråksundervisning är inte enorm. I Stockholms stad, Sveriges största kommun med över 900 000 invånare, läser en elev Meänkieli (Tornedalsfinska) i grundskolan och en elev läser jiddisch (Språkcentrum januari 2016), trots att flera tusen personer i Stockholm uppger sig vara judar eller tornedalingar. Mycket bättre ser inte statistiken ut för de andra minoritetsspråken. Problemen kan därför inte enbart anses bero på avsaknad av lärare.
Det finns överlag bristande kunskaper om minoritetsbefolkningar och Sveriges nationella minoriteter. Men de nationella minoriteterna har upplevt en lång historia av statligt förtryck. Nationalstatstanken var särskilt stark i slutet på 1800-talet då det beslutades att svenskan skulle vara det enda undervisningsspråket. Syftet var att man skulle få goda kunskaper i svenska och att man därför inte skulle lägga tid på att lära sig sitt modersmål.
Trots att de nationella minoriteterna åtnjuter få rättigheter uppmärksammas minoriteterna ofta vid konflikter av dessa rättigheter. Med tanke på minoritetsbefolkningarnas bakgrund är det positivt att barn nu kan läsa minoritetsspråk utan att föräldrarna talar språket. Genom åren har många tappat kunskaperna i minoritetsspråken. Men genom att uppmärksamma vilka som har möjlighet att läsa minoritetsspråk och ge de intresserade gedige kan språken fortsätta att talas. Men då gäller det att regeringen ser den verkliga utmaningen.