Men i bruset från valrörelsen har inte äldrefrågorna förmått att tränga igenom. Det är synd och skam, för de brister som IVO finner skvallrar om utbrett, onödigt lidande bland äldre svenskar i behov av särskild omsorg.
Det var coronapandemins härjningar och de upptäckter den medförde som ledde till att IVO fick ett uppdrag att genomföra en fördjupad tillsyn av rutinerna vid kommunala äldreboenden. Den första delrapporten som nu kommit bygger på granskning av fler än 50 000 journaler från 1 985 boenden i 283 kommuner. Därtill kommer enkäter som gått ut till personal, vårdtagare och anhöriga.
Resultaten är nedslående. Personalen saknar ofta nödvändig kompetens, det brister stort i rutiner och dokumentation, och kanske allra värst är att påpekanden om missförhållanden inte leder till några åtgärder.
IVO konstaterar till exempel ”att många livsavgörande bedömningar görs av den personal som har lägst utbildningsnivå”. Tanken på äldreboenden är förstås att omsorgspersonalen ska ha stöd av sjuksköterskor. Men 88 procent av de tillfrågade sjuksköterskorna uppger att de inte har möjlighet att ge stöd till personalen i den omfattning som krävs. Svårt sjuka äldre är alltså ofta utlämnade till vård från personal utan rätt utbildning och kompetens.
Det här får följder bland annat för läkemedelshanteringen som i den kommunala vården delegeras ned till personalen närmast patienten. Exakt vilka och hur många vårdmisstag detta leder till lär vi aldrig få veta. För dokumentationen kring äldres vård är minst sagt bristfällig. 44 procent av patienterna IVO har tittat på saknar helt vårdplaner. Det trots att det handlar om multisjuka personer i livets slutskede som ofta är beroende av flera olika behandlingar. 63 procent av de granskade journalerna saknar också åtgärdskoder, vilket behövs för att kunna ha ett systematiskt patientsäkerhetsarbete.
Värst i delrapporten är kanske att IVO konstaterar att i de fall där myndigheten tidigare påpekat förbättringsåtgärder har kommunerna sällan genomfört dessa. I stället redovisar de hellre planer och ambitioner. Om kommunerna inte lyssnar på kritiken blir det svårt att få till en förbättring.
Värt att notera är att de brister i behandling av äldre patienter som IVO funnit bryter mot Hälso- och sjukvårdslagen, Patientlagen och Patientsäkerhetslagen. Resultaten i IVO:s delrapport kan därför betraktas lite som en rättsskandal. Hade det handlat om privata boenden hade det ropats om vanvård. Nu är det kommunala boenden som inte tillgodoser äldres mest basala rättigheter. Det är verksamheter över vilka de folkvalda politikerna har direkt inflytande. Ändå – eller kanske just därför – lyser äldrefrågorna med sin frånvaro i valrörelsen.