Bildning är ett svårdefinierat begrepp. Men de flesta torde vara överens om att ett steg i att uppnå bildning är att läsa böcker, och det är därför som denna artikelserien har handlat om läsande. För ska man vara krass så har vänstern länge haft monopol på att definiera bildning och högern har hellre fokuserat på ekonomi och nu på senare tid sökt kopiera vänstern med feminism eller normkritik.
Alla behöver emellertid läsa, och det gäller inte bara rapporter, tidningar och sådant som kan hjälpa en för stunden. Skönlitteraturen behövs för att få perspektiv på tillvaron, uppdatera sitt språk och helt enkelt få andra infallsvinklar. Det var därför som tidigare moderatledaren Gösta Bohman läste så pass mycket skönlitteratur att han i ena stunden kunde rekommendera Ulf Lundells Jack och i den andra Verner von Heidenstam.
De som behöver läsa mest är dock de som gör anspråk på makt och inflytande. Både i arbetslivet som privat, och återigen handlar det inte bara om kortsiktig läsning för att vinna en debatt eller skriva en artikel. I TV-serien House of Cards är det ingen slump att huvudpersonen Francis Underwood gärna läser om amerikanska inbördeskriget, och den som sammanfattat det bäst är den tidigare brittiske Labourledaren Michael Foot (1913-2010) som sade ungefär att ”Maktens män är de som behöver läsa, men maktens män är de som inte har tid att läsa”.
Artikelserien skrevs på grund av detta. För när man analyserar den svenska politiken, och i synnerhet den svenska borgerligheten verkar det som man inte längre läser och speciellt inte klassisk skönlitteratur. Det märktes när Fredrik Reinfeldt glatt deklarerade att han under semestern gärna läser deckardrottningen Camilla Läckberg. Troligtvis ett försök att passa in i den folklighet som Nya Moderaterna var så skickliga på, men som inte fick förnyat förtroende i valrörelsen 2014. Ett annat tecken på avsaknaden av läsning, och den borgerliga partipolitikens intellektuella förfall, var när Moderata ungdomsförbundet lanserades förslaget om att dess medlemmar inte längre bör läsa ”döda vita överklassgubbar”. Eller att det flitigt refereras till den moderata partistrategen Per Schlingmanns så kallade memoarer – trots att de mest är ett stycke management-litteratur som snabbt blir lika lastgammal som dåvarande SAS vd:n Jan Carlzons ”Riv Pyramiderna”, vilken var en storsäljare på 1980-talet.
Läsbristen gör att kulturlivet och den intellektuella sfären befolkas av vänstern och att läsning och ideologi nästan blir synonymt med att vara vänster. Det är en farlig utveckling eftersom borgerligheten lämnar ”walk over” till partier till höger om dem då de vågar tala om sådant som en gemensam svensk historia och påpeka det faktum att det finns ett kulturarv.
Självklart ska opinionsbildare och politiskt intresserade fokusera på framtiden, men analyserna blir mer kompetenta om man vet varifrån man kommer. En ytterligare anledning till att dessa författare har presenterats är för att visa att också finns ett borgerligt skönlitterärt arv som det är lätt att ta till sig. Ty om man inte vet om detta accepterar man gärna problemformuleringen att skönlitteraturen per definition måste vara vänster, och då blir man både intellektuellt och politiskt fattigare. En fattigdom som omgivningen märker av.
Sålunda kan denna artikelserie sammanfattas med en känsla av att känna sig ”nödd och tvungen” för att parafrasera ett – falskt – citat av biskop Hans Brask vid Stockholms blodbad 1520. Men, kanske, kanske vågar någon efter detta exempelvis läsa Heidenstam utan att associera honom med ”högerextremism” eller betrakta Astrid Lindgren som mer än en sagotant.
I sådana fall har denna följetong uppnått sitt syfte.