Qassam är ett ord man har lärt sig att frukta i Netiv HaAsara. Vid en första anblick är det en sedvanlig by i det israeliska inlandet. Ett par tusen invånare som förenas genom jordbruket och den eviga kampen mot torkan. Här odlar man framförallt olika former av blomsterfrön, avsedda för export.
Netiv HaAsara befinner sig emellertid långt ifrån schablonbilden av det gemytliga landsbygdslivet. Det är nämligen här som man fått utstå flest angrepp från de primitiva qassammissilerna – de räknas till tusentals, granaterna fler än så.
Alla hus har skyddsrum, så även busskurerna. Missilerna har en enerverande ovana att falla vid klockslag då byns barn väntar på skolbussen. När larmet ljuder har de bara sekunder på sig att uppsöka ett skyddsrum. Dödsfall hör till vardagen och efter många år av den lågintensiva skräck, som det ständiga hotet om att höra de så illavarslande sirenerna innebär, börjar en del bybors moral att tryta – det är helt enligt planen.
Hamas är nämligen missilernas avsändare och byn ligger precis norr om Gazaremsan.
Bombardemanget började 2005. Det var då som israeliska trupper lämnade Gaza. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon hoppades på fred, han hade fel. Två år senare hade den lilla landremsan hamnat i händerna på Hamas. Förvisso styrs området formellt av en ”enhetsregering” ledd av president Mahmoud Abbas – tillhörande det mer moderata och för socialdemokratin kära Fatah – men han anses i praktiken inte vara annat än en marionett. Dessutom en marionett som förlorade sin demokratiska legitimitet som president för det palestinska folket för sex år sedan.
Qassamattackerna var också den gnista som tände det senaste kriget 2014. Israel genomförde en omfattande markoffensiv för att få slut på månader av intensiva raketanfall mot byar likt Netiv HaAsara. Men också för att förstöra tunnlarna. Hamas har under de senaste åren grävt ett trettiotal militära tunnlar, som alla leder in i Israel. Om nätterna har de brukats för att genomföra räder mot närliggande byar. Kostnaden för varje tunnelbygge är enorm och motsvarar sex skolor eller 19 primärvårdskliniker. De palestinska ledarna prioriterar dock tunnlarna.
Det sägs finnas två Gaza – den fattiga befolkningens, där den gemene palestiniern har svårt att få mat för dagen, och den rika militärens. Hamas skyller armodet på den israeliska blockaden. Israel poängterar dock att man förser området med vatten, el och att man varje dag låter hundratals lastbilar med såväl humanitära som kommersiella syften att passera gränsen. Blockaden – det vill säga kontrollen över landremsans luftrum och vattenvägar – är till och att förhindra fler raketanfall och tillförsel av vapen, till exempel från Iran.
Persiska vapen når dock redan Gaza. Den palestinska militären är vältränad och välutrustad. Vi ser hur tältläger har växt fram kring staden på andra sidan gränsen – det är soldater. Abbas säger att militären återfått sina krafter till juni och den israeliska försvarsmakter räknar med nya strider till sommaren. Israel kan åter stå inför ännu ett tvåfrontskrig om det syriska inbördeskriget parallellt tar sig in i landet via Golanhöjderna.
Någon frågar en av byns kvinnor varför de inte ger sig av. Hon svarar att det är hennes plikt att stanna. Det är hennes hem och varje meter som lämnas av israeler, är en meter vunnen för Hamas. Och i ett land mindre än Småland, är det aldrig långt till Tel Aviv. Skulle huvudstaden komma inom raketernas räckhåll, är det början på slutet för Israel.
Byborna biter således ihop och fortsätter att bruka den torra jorden – och qasammerna fortsätter att regna över Netiv HaAsara.