Tillsammans med USA håller EU på att arbeta fram skarpare alternativ till de befintliga sanktionerna mot Ryssland, som ska slå hårt mot den ryska energi- och finanssektorn.
Under flera år har Ryssland rustat upp. 2008 utbröt krig efter att ryskt militärflyg skjutit ner ett georgiskt spaningsplan. 2014 annekterade man Krimhalvön. Nu har Ryssland i ett par veckors tid samlat tiotusentals soldater, redo att anfalla, på gränsen till Ukraina.
Att EU varslar om hårdare sanktioner är rätt. Frågan är i vilken utsträckning det påverkar Rysslands agerande.
Det är inte direkt ett gyllene utgångsläge, och detta är utrikespolitikens förbannelse. En trubbig verktygslåda med i huvudsak ekonomiska straff ska hålla oberäkneliga och maktlystna despoter i schack. Att von der Leyen kräver skärpning av Rysslands ledare Vladimir Putin har troligtvis rätt liten inverkan på hur situationen kommer spela ut sig. Har Putin bestämt sig så har han. Mobiliseringen vid Ukrainas gräns tyder på det.
Det behöver i sig inte innebära skarp invasion. Men om det inte blir en sådan är det knappast för att några makthavare i Bryssel har bett Ryssland att dra sig tillbaka. Den här typen av agerande kan också vara ett sätt att testa om- och västvärldens gränser. Belarus diktator Lukasjenko är numera en mästare i den grenen, sen han i fjol tvingade ner ett passagerarplan som passerade Belarus luftrum och grep två personer.
Krig och konflikter beskrivs återkommande som helt omöjliga tills de inträffar, men i efterhand ofta som oundvikliga, ett resultat av “uråldriga fejder” och total brist på andra alternativ. Det påpekade Andreas Johansson Heinö i Dagens Nyheter (14/12) i en text som fick den passande rubriken “Krig blir ostoppbara först när politiker som Putin valt att de ska bli det.” Det är mänskliga beslut, må de ibland vara ideologiska, som möjliggör konflikter. Gång på gång bortförklaras både krig, folkmord och aggressiva och totalitära länder med en slarvig, nationalistisk förklaringsmodell. Det heter att Mellanösternregionen inte var mogen för demokrati när den arabiska våren mynnade ut i inbördeskrig. Balkankrigens orsak var de etniska motsättningarna i forna Jugoslavien. Putins Ryssland och Lukasjenkos Belarus, de måste vara en produkt av två skjutglada herrar från en hård, sovjetisk uppfostran. Och så vidare.
Att psykologisera despoter eller försöka leta förklaringar till krig i landets etniska sammansättning har dock en tendens att förminska de aggressioner som alltid föregåtts av mänskliga beslut. Det är alltid någon som trycker på knappen, eller beordrar ut trupperna. I detta fall heter den mannen Vladimir Putin. Kriget kommer först när han säger så. Att vissa i väst hotar med sanktioner eller utmålar honom som en galning hjälper föga för det Ukraina som står inför ett ryskt, existentiellt hot.