Att medborgarna har en närhet till vård, omsorg, service och beslut är något av en ödesfråga i vår tid. Det är avgörande för legitimiteten för den offentliga makten. Det är också av högsta vikt för medborgarnas egenmakt, deras känsla av samhörighet samt deras delaktighet och engagemang för samhället.
När en bit av det offentliga rycks bort och placeras närmare centralmakten minskas engagemanget och centralmaktens legitimitet ute i periferin. Frågan om centraliseringar är därför aldrig enbart en ekonomisk fråga. Det är alltid en fråga om demokrati och maktutövning.
Men ofta är det effektivitetsargument som är tongivande när skolor på landsbygden läggs ned. När tingsrätter i små kommuner försvinner. När polisens beslut fattas allt längre bort från orten de arbetar på. Och när offentlig handläggning flyttas allt längre bort från dem som påverkas av besluten.
Det är långt ifrån alltid centraliseringar i förlängningen leder till ökad effektivitet, men så lyder det grundläggande antagandet. Men även när rörelsen mot makten faktiskt bidrar till ökad effektivitet måste den vägas mot nackdelarna. Närhet har ett inneboende värde i form av egenmakt för individen. Till skillnad från centralisering som endast är ett medel för centralmakten att uppnå sina mål.
Förvisso kan det inte finnas vårdcentraler i varje gathörn eller högspecialiserad vård på alla områden i varje stad. Men finns inga påtagliga och uppenbara vinster måste varje centralisering ifrågasättas. Och vinster i effektivitet eller kvalitet måste vägas mot fördelar av närhet och tillgänglighet.
Det var just det som inte gjordes när besluten togs om nivåstrukturering av sjukhusvården. I detta fall synes beslutsunderlaget ha varit undermåligt. Det är relevant att fråga varför politiker så gärna vill tro på förenklande underlaget om nyttan med centraliseringar. Sannolikt lockar enkla samband vilka möjliggör enkla beslut och snabba vinster. Men det finns ytterligare förklaringar. Det finns en viss bekvämlighet för makten att fatta beslut om effektiviseringar som främst påverkar dem ute i periferin. Dessutom lockar det centralmakten att stärka sin kontroll (och därmed sin makt) genom centraliseringar.
Allt detta lägger den politiska grunden för centraliseringar. Frekventa sådana, tillsammans med det faktum att rörelser i motsatt riktning är ovanliga, tenderar att skapa en falskt bild av centraliseringen som en naturlig process. Det gör fler sådana politiska beslut lättare att fatta.
En bidragande orsak är också centraliseringens självförstärkande väsen. Varje beslut skapar i sig incitament till fler av samma typ. Nivåstrukturering av kirurgin har kritiserats av professionen för att leda till gradvis minskad kompetens på de mindre sjukhusen, vilket i sin tur ger politikerna skäl att fortsätta processen. I värsta fall läggs hela verksamheter och sjukhus ned.
Effekterna är inte unika för vården. När skolor på landsbygden läggs ned blir det svårare för barnfamiljer att bo kvar. Det innebär allt sämre befolkningsunderlag för att starta skolor i framtiden. Liksom att upprätthålla nivån på övrig offentlig service.
När statliga myndigheter drar in sina arbetsplatser i små städer minskar möjligheten för många akademiker att bo och arbeta ute i landet. Bygden åderlåts på teoretisk kompetens. Det gör det än mindre sannolikt att nya myndigheter flyttar dit. Det påverkar också lokalsamhället och föreningslivet negativt då administrativa förmågor och intressen sakta försvinner.
I den stora centraliseringen av domstolarna lades bland annat tingsrätten i Västervik ned. Motiveringen var att det skulle underlätta rekrytering och specialisering av personal. Men kritik har framförts, bland annat av höga tjänstemän på justitiedepartementet. De har påpekat att de små domstolarna fungerade utmärkt. Och att det var just centraliseringens avlövning av domstolarna som gjorde dem sårbara (för ytterligare centraliseringar).
Kristdemokraterna kom nyligen med förslaget att återupprätta fem tingsrätter, bland annat den i Västervik. En medveten decentralisering av rättsväsendet. Det är ett välkommet förslag. Sakligt korrekt och principiellt viktigt.
Den självförstärkande tendensen ger skäl att ifrågasätta varje rörelse som flyttar makt från medborgarna. De rena ekonomiska argumenten behöver genomskådas. Centralmakten behöver ständigt påminnas om att det är folket som legitimerar den. När det offentliga inte förmår lösa medborgarnas behov får det inte ställa sig i vägen med hindrande regelverk eller nedlåtande attityd mot individer som på egen hand eller med gemensamma krafter löser sina behov. Det behövs en decentraliseringens ideologi.