Veckan som passerat innehöll oroväckande järtecken för svenskt näringsliv. Sony varslar hälften av sin personalstyrka i Lund – 1 000 personer. Någon dag senare var det Ericssons tur. 2 200 anställda varslas och företagets verksamhet i Katrineholm avvecklas. Det som förenar varslen är inte bara att företagen en gång tillhörde samma koncern, utan att de är kunskapsintensiva företag som bedriver egen forskning. Alltså precis den sorts högteknologiska företag som våra folkvalda menar bygger ”kunskapsnationen Sverige”.
Frågan är varför de flyr landet? En teori är förstås att det är för dyrt att driva företag i ett högskattesystem som vårt. En annan teori är att det i stället är den svenska eliten, alltså de människor som arbetar på företagen i fråga, som är en dålig investering. Det vill säga att de har för hög lön och arbetar för få effektiva timmar i förhållande till sina motsvarigheter i utlandet. Men även för att svenska akademiker är långt ifrån de mest produktiva, bildade eller ens kreativa av sitt slag – vår elit är helt enkelt inte god nog.
Axess magasin utforskar det senare i sitt marsnummer, som behandlar högskolans kris. Landets examinatorer vittnar om hur en alarmerande stor andel av studenterna som söker sig till landets högskolor saknar grundläggande kompetens, som tillräcklig skriv- och läsförståelse. De förväntar sig vidare att få, snarare än att förvärva, en examen och är dessutom fullproppade med postmoderna teorier, vilket leder till att de inte betraktar institutionernas professorer som några tillförlitliga auktoriteter.
Den stora andelen svaga studenter innebär en enorm påfrestning för universitetets personal. De upptar den största delen av undervisningstiden, vilket drabbar begåvade studenter. Oförmögna studenter leder också till en industri av omtentor som examinatorer tvingas att genomföra utöver sina ordinarie arbetsuppgifter. Rädslan för merarbete på redan överbelastade tjänster leder dessutom till att många ändå släpper i väg svaga studenter, trots att de saknar rätt kunskap, vilket drabbar de flitiga studenterna även på avancerad nivå.
I vissa fall har trycket från dem blivit så pass plågsamt att utbildningar har förenklats. Till exempel finns på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet två olika slags tentamen på grundnivå – en för statsvetare och en för lärarstudenter, eftersom de senare inte klarar av studierna på grundnivå.
Det är en direkt effekt av högskolornas förvandling från elitskolor till massuniversitet, eller något mer cyniskt uttryckt utbildningsfabriker. På bara några decennier har antalet studenter tredubblats och det politiska målet om att häften av individerna i varje årskull ska läsa vid universitet är snart uppnått. Frågan är bara vad ett sådant kvantitativt mål har för betydelse om utbildningen de förvärvar inte har någon verklig tyngd.
Var ligger då lösningen? Ett allt vanligare förslag inifrån akademin är möjligheten att avgiftsbelägga omtentor. Det skulle skapa ett incitament för studenterna att faktiskt studera tillräckligt i tid. Men de efterfrågar även symboliska terminsavgifter, vilket troligen skulle få många att fundera, både en och två gånger, om akademin är något för dem.
En sak är i alla fall säker: så länge kunskapsnationen handlar om antalet akademiska poäng som produceras på svenska lärosäten, och inte innehållet i dem, är inte frågan om, utan när, de glada dagarna är över för Sverige.