Att prioritera är inget man behöver bry sig om när man sitter i opposition, menar ledarskribenten.
Behovet av att förbättra balansen i ekonomin har funnits ett längre tag. Att demografin ger högre kostnader och lägre intäkter har man vetat länge. Liksom att lågkonjunkturen förr eller senare infinner sig.
Men istället för att se till att sänka kostnaderna och spara i ladorna har de som styrt kommunen alltför ofta valt att hoppas på det bästa (läs: extrapengar från staten) och satt budgetar som knappt gått ihop.
Det håller inte hur länge som helst, och nu tvingas de styrande att prioritera. Hur ser då prioriteringarna ut i majoritetens budget? Vi börjar med det goda.
Först och främst finns inga förslag på skattehöjningar. Det är bra. Och tyder på visst omdöme. Att ta mer pengar från skattebetalarna för att man inte vill prioritera är ingen långsiktig lösning. Och att låta skattebetalarna ta smällen för att de styrande inte får ihop plus och minus i en akut situation vore inte bra för den politiska och demokratiska legitimiteten.
Investeringar till en södra infart och en arena skjuts upp några år. Det är såklart bra, men kan också uppfattas som att de pengar vi nu sparar in på välfärd senare ska läggas på elithockey och en onödig väg.
Effektiviseringskravet på en procent påstås tas bort och ersätts med riktade besparingskrav. Det är sant i den mån att det inte är en procent rakt av längre. Men ”effektivisering” ligger fortfarande kvar som icke specificerade klumpsummor i budgeten. Men de är åtminstone lägre, runt en halv procent för de flesta förvaltningar, och individuellt fastställda. Fortfarande inte bra, men ett steg i rätt riktning mot att politiker ska ansvara fullt ut för ekonomiska prioriteringar.
Att använda resultatutjämningsreserven är fullt logiskt i detta läge. Den är tänkt att balansera bra år med dåliga. Och kan göra att man undviker de mest drastiska neddragningarna som är skadliga för människors vardag liksom för ekonomin på sikt. Det är en god användning av pengarna. Åtminstone så länge pengarna balanserar endast tillfälliga underskott, och att man samtidigt tar ansvar för att ekonomin ska gå ihop i framtiden. Syftet med reserven är att den ska räcka över lågkonjunkturens år med sämre skatteintäkter. Med dagens användning av resultatutjämningsreserven räcker den endast ytterligare ett eller två år.
Med alla goda år bakom oss, och med den kunskap vi har om utvecklingen, samt alla möjligheter som finns att budgetera och periodisera överskott, så är framstressade och drastiska nedskärningar inget annat än ett politiskt misslyckande av att förvalta ekonomin och det förtroende de har getts av medborgarna.
En ständigt svällande offentlig sektor och en sårbar ekonomi är inte en naturlag. Ansvaret för dagens läge fördelas brett under lång tid och går inte att isolera till det nuvarande styret. Men det hade trots allt kunna vara ännu värre. Dagens situation är en påminnelse till de partier (oftast till vänster) som sällan vill budgetera med överskott. Det hade krävts ytterligare 70 miljoner i besparingar nästa år, om inte tidigare överskott sparats i resultatutjämning.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Minskande barnkullar är ett faktum. Och strukturen kan därför behöva förändras av den anledningen. Majoriteten flaggar för nedläggning av skolenheter. Men att nedläggning av skolor och förskolor kommer samtidigt med ett allmänt svårt läge med besparingar och underskott ger de styrande politikerna ett pedagogiskt problem. Vad är rationella strukturförändringar (läs: långsiktiga politiska prioriteringar) och vad är besparingar på grund av ett utsatt ekonomiskt läge? Och hur ska väljarna veta skillnaden?
Hur styret prioriterar mellan välfärd och andra kostnader, mellan skola och förskola, och mellan stad och landsbygd, återstår att se.
Oppositionen i form av S och C vill underfinansiera även denna budget för att omställningen ska bli mer smärtfri. Och det finns såklart goda skäl att tänka så. Men vilken omställning de egentligen vill genomföra är mer oklart. De verkar mest vilja köpa tid och hoppas på det bästa. Några orosmoln framöver verkar inte finnas. Det hela är mest en tillfällig dipp i ekonomin. Bortblåsta är demografin och lågkonjunkturen. Att prioritera är inget man behöver bry sig om när man sitter i opposition.