Systemet för statliga kreditgarantier innebär att Riksgälden kan garantera upp till 80 procent av lån som förväntas bidra till att nå målen i miljömålssystemet och det klimatpolitiska ramverket. Krediterna aviserades hösten 2020 och infördes förra sommaren. Nu har alltså den första ansökningen godkänts.
Projektet är en utbyggnad av Preemraff i Lysekil för att öka produktionen av förnybar diesel (TT 25/4). Just det raffinaderiet var i hetluften för två år sedan då Preem ville bygga ut för att kunna omvandla mer av restprodukten tjockolja till drivmedel, som ett led i företagets satsning på förnybara bränslen.
Planerna hindrades dock av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Trots att utbyggnaden klarade miljöprövningen i båda instanser, tog regeringen över för att själv fatta beslut i frågan. MP vägrade godkänna en utbyggnad oavsett utgången i domstol. Det slutade med att Preem drog tillbaka ansökan i sista stund.
Motiveringen var att projektet inte längre var kommersiellt gångbart. Men det visade sig att företagets ledning hade varit i kontakt med dåvarande miljöminister Isabella Lövins statssekreterare. Bland annat hade ledningen informerats i förväg om att kreditgarantisystemet skulle införas.
Oavsett lämpligheten i de inblandade parternas agerande, är det tydligt att regeringen har sinkat vissa industrisatsningar genom krångliga tillståndsprocesser, samtidigt som andra erbjuds förmånliga krediter. Krediter som ytterst garanteras av svenska skattebetalare.
Vi tycks helt enkelt se en återkomst för 70- och 80-talens aktiva industripolitik. En politik som av den amerikanske presidenten Ronald Reagan nedlåtande sammanfattades i tre steg: beskatta, reglera, subventionera. I Sverige ledde politiken till misslyckanden som stöden under varvskrisen och Stålverk 80.
Nyligen varnade ett flertal framstående forskare i nationalekonomi för att svensk klimatpolitik upprepar den tidens misstag (DN Debatt 25/4). De noterar att sådana klimatstöd tenderar att gynna storföretag. Detta trots att forskningsläget tydligt visar att det varken bidrar till teknologisk eller ekonomisk utveckling.
På en fri marknad får olika entreprenör chansen att pröva sina idéer. Många, kanske till och med de flesta, misslyckas, men några få har en fungerande idé som driver utvecklingen framåt. Problemet med en aktiv industripolitik är att det är näst intill omöjligt för någon att kunna förutsäga vilka nya projekt som kommer lyckas. Därför tenderar staten att antingen blockera projekt som skulle ha lyckats eller slösa bort miljarder på dödfödda luftslott.
Att döma av hanteringen av Preemraff, tycks S ironiskt nog vara i färd med att ge Reagan rätt i sin kritik. Det vore knappast ett recept för framgång, vare sig för ekonomin eller klimatet.