Förtroende är en känslig blomma, även inom staten. Men regeringen gör inget för att vårda den.
Under lång tid har det mödosamt byggts upp en stark tilltro till det svenska statliga utredningsväsendet. Tilliten märks i praktiken när en statlig utredare ska presentera sina resultat. Då håller alla berörda andan.
För en helt utomstående kan intresset verka lite överdrivet. Utredaren är ju tillsatt för att granska något som uppdragsgivarna i regeringen vill göra politik av allteftersom. Det bör väl betyda att personen kommer att leverera vad beställaren vill ha?
Att svaret på den frågan oftast och länge har varit nekande är grunden till förtroendet för utredningsväsendet. Fakta har trumfat politik för de självständiga utredarna. Det har märkts när utredare i en del fall har sågat den politik som har planerats eller genomförts. I andra fall har det getts både ris och ros, som 2014 när utbildningsminister Jan Björklund (L) och Alliansregeringen fick en rejäl släng av sleven av utredaren, professorn och statsvetaren Leif Lewin.
Att det ska tillsättas helt oberoende utredare är inte rimligt, inga människor är blanka papper. Men så fort utredaren har egna politiska mål som färgar eller på goda grunder kan misstänkas ha styrt utredningen faller trovärdigheten för hela institutionen. Därför brukar utredaren vara en framstående akademiker, landshövding eller någon annan sakkunnig. Ofta kan personen ha haft ett tungt politiskt engagemang men att banden har klippts.
Regeringen har dock valt att inte hedra traditionen. Den senaste tiden har det tillsatts och presenterats utredningar under ledning av politiskt aktiva – som av en händelse är personer med medlemskap i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet.
Den senaste i raden att bli utredare var Åsa Romson. Hon ska se över hur Sveriges miljöövervakning fungerar och ska se ut i framtiden. Ja, samma Åsa Romson som var klimat- och miljöminister samt språkrör för Miljöpartiet. Romson ska alltså utreda sådana frågor som hon nyligen hade politiskt ansvar för att driva som statsråd. Trots att hon är kunnig på området lär ingen tro att hon kommer att göra ett objektivt arbete. Och fallet Romson är inte det enda.
Socialdemokraten och riksdagsledamoten Anna-Lena Sörenson leder apoteksmarknadsutredningen. Miljöpartiets tidigare partisekreterare Anders Wallner, en stor förespråkare av en ytterligare friårsreform, fick nyligen uppdraget att utreda införandet av ett friår. Socialdemokraten Ilmar Reepalu har utrett vinsstopp i välfärden. Miljöpartiets Agneta Börjesson har som utredare sett över hyresgästens ställning. Det är några exempel.
Resultatet av alla tillsynes politiska utnämningar är att regeringen upplevs beställa skräddarsydd lagstiftning. Det urholkar såväl utredningarnas förtroende som funktion.