Det säkerhetspolitiska läget är det allvarligaste sedan Kalla kriget. Därför höjs nu röster för politisk samling kring att snabbt stärka försvaret. Ulf Kristersson (M) och Annie Lööf (C) kräver att regeringen återinkallar försvarsberedningen för att snabbt analysera hur försvarsförmågan kan ökas. Kristersson och Lööf vill även se partiledaröverläggningar för att skapa bred samling bakom Sveriges strategi i den nya situationen.(SvD 18/1).
Det är talande för situationens allvar att C och M går ut gemensamt. De två partierna har ju haft minst sagt frostiga relationer sedan regeringsförhandlingarna efter förra valet. Att få Socialdemokraterna med på båten kan visa sig svårare. Om statsminister Magdalena Andersson (S) tyckt att nationell samling var viktigt hade hon ju redan kunna kalla till partiledaröverläggningar, och inte bara till den informationsstund som faktiskt hölls.
Dessutom är Socialdemokraterna ovilliga att tillföra försvaret mer pengar. Deras argument är att Försvarsmakten är inne i en historisk upprustningsfas och att myndigheten just nu inte kan tillgodogöra sig mer pengar rent organisatoriskt. Att bygga förmåga tar tid, är slagordet.
Det är dock en sanning med stor modifikation. Att bygga nya utbildningsplattformar som regementena i Falun och Sollefteå tar förstås tid, liksom att köpa in och utbilda på nya vapensystem. Men det finns gott om hål i den svenska rustningen som kan täppas till med mer pengar här och nu.
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nämnde ÖB till exempel behov av ammunition och annan materiel. Därutöver är det ingen hemlighet att stödförbanden behöver ha högre uthållighet. Exempel är Flygvapnets basförband och Marinens logistikenheter. Förmågan kan bland annat stärkas genom att Försvarsmakten ges resurser att anställa mer personal och att snabbt öka antalet utbildningsplatser.
Sedan finns det fler myndigheter än Försvarsmakten som behöver stärka sin kapacitet för att inte bli svaga länkar. Länsstyrelserna har en viktig roll i totalförsvaret men förmågan att lösa dessa uppgifter varierar kraftigt. Det institutionella minnet har på sina håll gått förlorat. Detsamma kan sägas om stora delar av det civila försvaret, som med nuvarande ordning är samma som den fredstida organisationen.
Ett talande exempel är att MSB varnar för att samhällsviktiga funktioner redan är i ett ansträngt läge, och då handlar ansträngningarna än så länge bara om sjukfrånvaron till följd av omikron. (GP 17/1) Det gäller att täppa till så många hål som möjligt. Ju fler svaga länkar som finns i försvarsförmågan, desto större är risken att en angripare ska finna det lönt att använda våldsmakt mot Sverige. Ytterst handlar det förstås om politisk vilja och det är sådan som Moderaterna och Centern nu uppvisar. Förhoppningsvis inser även den socialdemokratiska regeringen att försvaret behöver prioriteras nu.