Vi börjar förhoppningsvis närma oss slutet av politikens silly season. Det vill säga perioden mellan valrörelsens start och att en ny regering träder till. Politiken tenderar att vara ovanligt fånig under denna säsong. Och politikerna framstår inte sällan som en smula löjliga.
Valrörelser tar ofta fram det sämsta av partipolitikens alla egenheter. Argumentation som både är saklig och hederlig hörs knappt i den kakafoni av larmande anklagelser och politiker som slår på stora trumman för sakpolitiska bagateller.
I år har den fåniga säsongen dröjt sig kvar. Valet har följts av en rekordlång process att försöka få fram en ny regering. Varje parti bidrar på sitt sätt att göra det hela så löjeväckande som möjligt.
Vänsterpartiet låtsas som att en vänsterregering är möjligt trots att en sådan skulle likvideras av riksdagen innan den hunnit börja.
Socialdemokraterna drömmer om en mitten-vänsterregering och låtsas som att det är ett realistiskt alternativ eftersom de borgerliga bråkar så mycket. De försöker också glömma det faktum att S och de liberala partierna, i de flesta frågor, står mycket längre ifrån varandra än vad allianspartierna gör sinsemellan.
Sverigedemokraterna låtsas att de inte har något inflytande. Samtidigt som de hotar med att fälla varje regering som inte pratar med dem.
Allianspartierna låtsas som att alliansen lever. Trots att alla utomstående sett liket släpas runt av de borgerliga partiledarna sedan valet. Moderaterna och Kristdemokraterna låtsas dessutom som att SD inte finns. Eftersom de har lovat att inte samarbeta eller regeringsförhandla med dem.
I tuff konkurrens har Centerpartiet intagit de mest omöjliga positionerna. De har lovat att inte medverka till vare sig en S-ledd regering, eller en borgerlig regering som stöds av SD. Samtidigt som de säger sig vilja ha moderatledaren som statsminister. Hur de än agerar i kommande statsministeromröstningar kommer de att kritiseras för svikna löften. De låtsas därför som att det går att bilda en borgerlig regering med stöd av Socialdemokraterna. Och så låtsas de som att sonderingar och regeringsförhandlingar kan fortsätta i all evighet. För C är ingen regering alls bättre än att tvingas välja statsminister.
Att regeringsbildningen tar tid är i sig vare sig märkligt eller skadligt. Faktiska regeringsförhandlingar förtjänar den tid de behöver. Men upprepningar av konstant låsta positioner behöver inte ges mer utrymme. När löjligheterna drar ut på tiden minskar allmänhetens förtroende för politikerna och demokratin.
I ett läge där mycket står på spel för partierna, kommer inget parti att sluta med charaderna frivilligt. Är det något vi kan lära av det här valet så är det att löjligheterna behöver begränsas i tid. Den fåniga säsongen bör kortas ned och omröstningar om statsminister komma snabbare.
Är positionerna så låsta att det inte går att få fram en regering är det bättre att nyvalet kommer så snart som möjligt. Då får partierna chans att gå till val på sakfrågor istället för låsningar.