I sjunde säsongen av tv-serien Game of Thrones (spoilervarning!) står Jon Snow och Tyrion Lannister på gräsbeklädda klippor med hisnande utsikt. Två idealistiskt lagda män, med varierande grad av cynism. Jon Snow, vald till kung i Norden, våndas kring beslutet att underkasta sig en annan regent. Det skulle skapa en allians som kan rädda livet på alla människor. Men underkastelsen lär inte vara populär på hemmaplan.
Ska han som ledare göra det som är rätt eller det som är populärt? Om han gör det som är rätt men impopulärt finns risken att han inte får fortsatt förtroende att leda och ta goda beslut. Om han gör det som säkrar sin makt riskeras allas framtid.
Dilemmat är högst levande även utanför fiktionens värld, och kan kännas igen av alla som haft en förtroendepost. Det är en av den representativa demokratins grundfrågor. Ska en förtroendevald göra det som är bra för väljarna eller det som väljarna vill?
Några som tagit sig an denna fråga är det politiskt oberoende nätverket Vision Västervik, vilka under de senaste åren bidragit till en värdefull diskussion kring den lokala demokratins former. I samband med det senaste kommunfullmäktigemötet meddelades att de nu tar en paus.
Nätverket har observerat att avståndet mellan politiker och medborgare är för långt vilket resulterar i bristande demokratisk representativitet, lågt informationsutbyte gentemot medborgarna samt outnyttjade resurser i form av idéer och energi ifrån medborgarna. Nätverket förespråkar därför medborgardialoger, ömsesidig respekt och stimulans av medborgarinitiativ. Allt detta är lätt att instämma i.
Vidare har det inom nätverket funnits kritik mot de politiska partierna och deras allt för programmatiska åsikter och trögrörliga arbetsmetoder, vilket leder till en ineffektiv politisk styrning. Även detta går att hålla med om. Dock råkar Vision Västervik själva illustrera svårigheten som finns inbyggt i systemet.
Att som politisk aktör inte vara låst i arbetsformer eller åsikter, utan främst vilja belysa och debattera är bara görligt en kort period. Sakta går varje sådant (framgångsrikt) initiativ över till att bli allt mer programmatiskt till sin natur. Dels för att tongivande personer i ett nätverk får inflytande över innehållet. Dels för att det krävs för att göra rörelsen begriplig och attraktiv utåt. Nätverkets avslutande kommentar liknar också en programförklaring.
Det illustrerar den ständiga konflikten för partierna i den representativa parlamentarismen. Att vara konstruktiv, pragmatisk och fri i relation till program och piska. Eller att vara tydlig, förutsägbar och bunden till kollektiva åsikter och beslut.
Svårt att förlika sig med är däremot nätverkets vurm för direktdemokrati och folkomröstningar. Hur man ser på direktdemokrati är starkt kopplat till hur man ser på politikerrollen. Ska politikern endast representera medborgarna? Eller bidrar de med ett värde i sig själva?
Där uppe på klippan frågar sig Jon Snow hur man övertygar människor om vilka faror som väntar och kräver tuffa beslut. Cynikern Tyrion konstaterar krasst att folk i regel saknar förmåga att hantera så stora frågor.
Politiker har visat sig ha en något högre intelligens än befolkningen i stort. De vet dessutom ofta mer än den genomsnittliga väljaren. De har faktaunderlag, kontakter och ofta tid att sätta sig in i frågor. Men inte alltid viljan att göra vad som krävs när det krävs. Vi har därmed goda skäl att uppgradera det politiska ledarskapet.
Samtiden förskräcker. Idag är det allt för sällan man ser en ledande politiker som faktiskt leder. Istället för rakryggad argumentation för sin sak ges uttalanden anpassade till fokusgrupper och tillfälliga opinioner.
Kärnverksamheten inom stat och kommun - att garantera medborgarnas trygghet och grundläggande välfärd - går allt oftare på knäna för att politiker inte prioriterar det som är rätt framför det som är populärt för stunden.
Som Jon Snow. Han väljer, föga förvånande, rätt före makt. Det är försiktigt uttryckt inte alltid så vi upplever våra politiker. Men de finns. Och det politiska ledarskapets dygder behöver lyftas för att utveckla den representativa demokratin. Direktdemokrati är motsatsen, som tar ansvar från de folkvalda och gör politiskt ledarskap meningslöst.