Det här har något tillspetsat fått politiken att ta karaktär av en fångstekonomi och glömma de längre perspektiven.

Någon gång i historiens dimma var alla människor jägare och samlare. Det var en tuff tillvaro i fångstsamhället. Det kunde gå långa tider utan att ett byte fångades. Men när ett djur väl fälldes var det fest. Då kunde människan frossa. Sedan blev det svält igen.

I takt med att människan blev bofast och började bruka jorden ändrades perspektiven. Vi gick från fångstekonomi till jordbruk. I den nya ordningen gällde det att planera.

Den som festade upp hela spannmålsskörden under hösten klarade inte vintern och hade inget att odla året därpå. På det sättet började den mänskliga tillvaron ta en annan karaktär. Samhällen med ambitioner bortom morgondagen tog form.

Utan att överdriva stenålderstendenserna inom svensk politik är det värt att notera att det under senare år funnits en dragning åt fångstekonomin. Allt mer lämnas de långa linjerna inom politiken. I stället blir dagsaktuella spinn viktigare. Opinionsundersökningar släpps stup i kvarten. Går de bra för ett parti blir det kalas. Detta trots att det i flera val under senare år har visat sig allt svårare för undersökningsföretagen att pricka rätt.

Presskonferenser står också som spön i backen. I runda slängar lär statsråd och partiledare hålla fler pressträffar på en månad än vad många av deras företrädare hann med på ett år.

Det bästa exemplet på politikens dragning till att vinna kampen om medieutrymmet i varje given stund är Almedalen. Inför den veckan spånas det vilt i partierna på hur de ska få uppmärksamhet. Att höras framstår som viktigare än vad som sägs.

Fångstsamhällets logik lärs också ut tidigt. När ungdomsförbunden ska introducera nya medlemmar till det politiska hantverket handlar det inte sällan om hur man ska gå tillväga för att profilera sig på sociala medier. Åtminstone tankesmedjan Timbro håller utbildningar för unga personer med stort samhällsengagemang som vill bli bäst på digital kommunikation. Vidare anställer partierna mängder med kommunikatörer och pressekreterare, som ska få de folkvalda att höras i alla sociala mediekanaler.

På nätplattformarna handlar det ofta om att vinna den aktuella debatten, som i morgon är glömd. Att lyckas med bildsättningen på kvällskvisten efter en partiledardebatt i tv-rutan kan massa kraft läggas på. Den senaste stormen i ankdammen är förövrigt Staffanstorps kommuns reklamfilm – en i grunden helt irrelevant fråga.

Det finns få långa linjer, mest långa trådar i kommentarsfälten på Facebook. Lyckas något få motståndaren att tappa ansiktet är segern vunnen. Då är det fest. Politisk debatt på sociala medier är en typisk fångstekonomi. Och förhållningssättet verkar smitta av sig till hela det politiska systemet.