De våldsamma upplopp som bröt ut under påsken har satt yttrandefrihet och religionsfrihet i centrum. Motivet bakom kravallerna uppges vara att den svensk-danske, islamkritiske politikern Rasmus Paludan brände en koran på offentlig plats. Det har fått vissa att försöka lägga skulden för våldet på honom, eftersom det skulle utgjort en oacceptabel kränkning mot muslimer.
Det är förvisso sant att brännandet av koranen var en provocerande handling. Det är även allmänt osympatiskt att alls bränna böcker och för tankarna till auktoritära regimer. Däremot är det fullt lagligt.
Att få kritisera religiösa uppfattningar – även på ett respektlöst, hånfullt eller till och med kränkande sätt – är grundläggande för yttrandefriheten. Det beror inte på förbiseende och är heller inte någon oförutsedd bieffekt, utan striden att få smäda religion, vanligen i form av de kristna statskyrkorna, var central för framväxten av den tryck- och yttrandefrihet vi har i Väst i dag.
Därför är det oroväckande att polisen i Malmö öppnar en förundersökning om hets mot folkgrupp mot Paludan (SVT 20/4). Det sker trots att frågan har tagits upp av åklagare vid två tidigare tillfällen. I båda fallen lades förundersökningarna ned, eftersom åklagarna konstaterade att koranbränning inte är brottsligt. Det beror på att handlingen riktar sig mot islam som religion och inte mot muslimer som personer.
När lokalpolisområdeschefen i Malmö, Jimmy Arkenheim, förklarar beslutet sade han: ”Vi tror att det hade varit bra med ytterligare en prövning, för vi förstår ju att det här väcker anstöt”. Det är en motivering som ofta förs fram i liknande frågor. Att de borde avgöras i domstol för att ”förtydliga rättsläget”.
Domstolsprövning är dock bara lämpligt när rättsläget faktiskt är oklart, inte för att bekräfta att lagliga handlingar är lagliga. I en rättsstat ska lagen vara förutsebar. Medborgarna ska veta hur lagen lyder, och inte behöva frukta att fullt tillåtna handlingar utreds ”för säkerhets skull”. Även om utgången blir friande är anklagelsen och förundersökningen i sig oerhört påfrestande för den enskilde.
Dessutom brukar det finnas en illa dold underton från dem som vill pröva liknande mål, att rättsläget borde ändras. Vilket till exempel uttrycks i Arkenheims förståelse för att koranbränningen väcker anstöt. Det får man tycka, men vill man att lagen ändras bör det ske med demokratiska medel. Polisen ska följa och upprätthålla den lag som har stiftats av folkets företrädare i riksdagen, inte aktivistiskt driva på för att ändra den.
Åklagare får enbart väcka åtal om de är övertygade att det kommer leda till fällande dom. Att ändå driva ärendet vidare vore närmast att trakassera en enskild person. Eftersom det Polisen anklagar Paludan för inte är olagligt bör ansvarig åklagare i Malmö omgående lägga ned förundersökningen.