VT har nyligen granskat de konferenser, hotellövernattningar och studieresor som förekommer i de kommunala bolagen.
Många verksamheter mår bra av att kunna genomföra konferenser och studieresor. Övernattningar kan vara fullt legitima och bör bedömas i ljuset av aktiviteten och syftet med konferensen. Och övernattningar på hemmaplan bör inte ses som mer problematiska än övernattningar på annan ort. De sparar trots allt resekostnader.
Det synes således inte föreligga några formella fel. Inte heller är det fråga om något brott mot kommunens policy, eftersom någon sådan inte existerar. Just därför är granskningar likt dem som görs av VT viktiga. Tidigare har en granskning av Bostadsbolagets relativt dyra hyreslägenhet i Stockholm, som användes som personalförmån, lett till att den sades upp. Behov finns av ökad öppenhet och tydlighet på området.
Frågan är även värd att diskuteras ur ett bredare perspektiv. Konferenser och studieresor har ofta ett dubbelt syfte. De är både en del av verksamheten och en slags personalförmån i form av internrepresentation.
Ett praktiskt dilemma uppstår om vissa verksamheter i kommunen har sämre ekonomisk möjlighet än andra att genomföra konferenser de har behov av. Ett etiskt och symboliskt dilemma uppstår dessutom om vissa kommunanställda får avsevärt bättre personalförmåner än andra. Vilka signaler ger det om en medarbetare i ett kommunalt bolag ges avsevärt bättre förmåner än ett vårdbiträde i den kommunala omsorgen?
Problemet är inte unikt för Västervik eller för den kommunala sektorn. I en undersökning gjord av Dagens Nyheter år 2007 jämfördes kostnaderna för internrepresentation mellan olika statliga myndigheter. Siffrorna varierade från 200 kronor upp till 8000 kronor per anställd och år. År 2013 gjorde P4 Kalmar en liknande undersökning av länets kommunala bolag. Även här var spannet stort med siffror från noll upp till 4000 kronor per år och anställd. Värt att nämna är att Bostadsbolaget i Västervik låg avsevärt högre än övriga undersökta bolag i kommunen, men att kommunens bolag generellt inte utmärkte sig från resten av länet.
En försiktig slutsats är att det behövs en policy med riktlinjer för kommunens samtliga verksamheter. Kommunens HR-avdelning har också nyligen fått i uppdrag att inventera personalförmåner i kommunens verksamheter och ta fram ett sådant gemensamt ramverk.
Riktlinjerna bör inkludera frågan om internrepresentation. Och där finns skäl att vara detaljerad avseende kostnad per år och anställd samt kostnad för enskilda tillställningar. Någon absolut rättvisa är inte eftersträvansvärd. Det brukar sluta med att möjligheter begränsas på vissa håll utan att de ökar på andra. Men en policy med tydliga yttre ramar är relevant för att befolkningen ska känna förtroende för det kommunala myndighetsutövande.
På köpet får kommunen möjlighet att bli en tydligare och mer attraktiv arbetsgivare, vilket blir allt viktigare i takt med att bristen på vissa yrkeskategorier ökar och kommunala verksamheter blir allt mer konkurrensutsatta.