Palestina betraktas i den svenska statsmaktens ögon som en suverän stat. Det stod klart efter torsdagens regeringssammanträde.
Utrikesminister Margot Wallström (S) menar att de folkrättsliga kriterier som krävs för att erkänna Palestina är uppfyllda, trots saknaden av kontroll över ett territorium och fasta gränser. Att inte erkänna Palestina med hänvisning till den israeliska ockupationen hävdar hon vidare vara i strid med den folkrättsliga principen om ”ingen rätt ur en orätt”. Därför ska Sverige, med sitt erkännande, nu gå i bräschen för en långsiktig tvåstatslösning i den så tärande konflikten (DN 30/1).
Än så länge har dock den svenska linjen fått ett svalt internationellt mottagande och ingen ser ut att följa de rödgrönas exempel.
Fast helt ensam är knappast regeringen. 134 stater erkänner redan Palestina. Ett stort sällskap, men helt och hållet gott är det knappast. Här finner man bland annat Kina, Iran, Ryssland och Nordkorea. Att västerländska erkännanden lyser med sin frånvaro har sin uppenbara förklaring.
När man ger legitimitet åt en stat utan fasta gränser, är det till mångt och mycket en regim man erkänner. Att erkänna Palestina blir således en fråga om att erkänna det styrande Hamas. Islamiska motståndsrörelsen, eller Hamas, klassas som en terrororganisation av så gott som hela västvärlden. Det är inte på grund av någon eurocentrisk högfärd, eller på pin kiv. Hamas är en islamistisk rörelse med outsinliga terrorhandlingar mot den israeliska civilbefolkningen på sitt samvete. Hamas vill inte heller, till skillnad från den israeliska regimen, se en tvåstatslösning. Tvärt om vägrar partiet att erkänna staten Israel och vill i stället lägga under sig alla israeliska områden genom jihad.
För att förstå denna sortens politiska organisationer med islamism på agendan, kan man ta sig till Golanhöjderna. Blickandes ut över den syriska sidan vid gränsposteringarna ser man det vidsträckta landskap som härjas av det islamistiska IS. Hamas är slutligen ingenting annat än en nära släkting till terroristerna i Syrien. Organisationer med blod i blicken och som sällan lämnar efter sig annat än ödeläggelse, i det heliga krigets namn.
Inte heller är regimen en tillgång för den palestinska befolkningen. Hamas är förvisso kända för sin biståndsverksamhet i Gazaremsan, men regimen har inte hållit allmänna val sedan den kom till makten 2006. Under tiden har den gjort sitt bästa för att efterleva den sed som är diktaturens, med begränsningar av yttrandefriheten och en väldokumenterad hetsjakt mot politiska motståndare och HBTQ-personer.
Det är denna organisation som den rödgröna regeringen nu likställer med den demokratiska rättsstaten Israel. Regeringen ställer inga som helst motkrav på regimen och ger därmed legitimitet åt Hamas. Det är synnerligen svårt att se hur denna gest ska göra något annat än att försvåra avsättandet av den terrorregim som är det främsta hindret för en fredlig tvåstatslösning.
Men vad är väl resultat ställt mot en redig symbolhandling, i den socialdemokratiska utrikespolitikens Sverige.