Mycket talar för att pensionärernas ekonomi blir en viktig fråga i valet nästa år. Socialminister Annika Strandhäll (S) vill att den så kallade pensionsgruppen i riksdagen ska ta fram förslag för hur pensionärernas ekonomi kan stärkas (DN 21/5). Bakgrunden till översynen är lovvärd. ”Det finns cirka 200 000 pensionärer som har det allt för dåligt och har fått det sämre”, meddelade Strandhäll.
En av orsakerna till att pensionärerna har fått det sämre påstås vara den tidigare Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Det framhävs gärna ifrån vänster att pensionärerna har missgynnats av skattesänkningen riktad till personer som jobbar. Men hur kan pensionärerna förlora på att fler arbetar, skattar mer och betalar in i pensionssystemet? I sanning är det en vinst för alla. Men i det genomkrångliga pensionssystemet behövs det enkla konfliktlinjer. På så vis uppstod i den socialdemokratiska retoriken pensionärsskatten för att beskriva skillnaden i skattesatser. Visserligen har många pensionärer det svårt. Dock är konflikten mellan pensionärer och de som jobbar konstruerad – eller snarare var, den rödgröna regeringen har i steg arbetat för att jämnat ut skillnaden.
Samtidigt är cirkusen kring den påhittade skatten talande för hur ett svar kopplas samman med fel fråga – i brist på ett riktigt svar. Resultatet blir att de som jobbar ställs mot pensionärerna. Tyvärr riskerar effekten också att bli ett debattmässigt tunnelseende där de stora frågorna hamnar i skymundan.
Ett faktiskt problem är att hela 15,6 procent av landets pensionärer beräknas ha en inkomst under EU:s fattigdomsgräns. Ett annat är att det kan skilja endast några hundralappar per månad i pension mellan en person som har jobbat hela livet i en lågbetald sektor och någon som inte har jobbat.
Problemen blottar ett fördelningspolitiskt misslyckande. För även om det inte lyfts särskilt frekvent av det ansvariga statsrådet har pensionssystemet en mycket tung fördelningspolitisk sida. Omfördelningen går från höginkomsttagare till låginkomsttagare. I pensionsdjungeln utgår inte någon statlig pension för den delen av inkomsten som går över 41 359 kronor i månaden, däremot måste arbetsgivaren fortsätta att betala statliga pensionsavgifter på 10,21 procent av lönen. Det här är en av orsakerna till att de med högre inkomster står för en allt större andel av skatteinbetalningarna.
Ska såväl höginkomsttagare som låginkomsttagare känna förtroende för pensionssystemet i framtiden krävs välövervägd politisk handling. Att ha jobbat hårt ett helt liv ska löna sig och pensionssystemets utformning påverkar viljan att arbeta. När politikerna ska se över pensionssystemet bör en av frågeställningarna vara hur det kan stimulera sysselsättning. Det är en grund för att bygga och stärka systemets långsiktiga legitimitet.