I en text i Politico (21/2) berättar redaktören Drew Sullivan om telefonsamtalet som är alla redaktörers fasa. Den grävande reportern Ján Kuciak, som arbetade med att undersöka maffiakopplingar och korruption inom den slovakiska regeringen, hade mördats. Han och hans fru hade hittats skjutna på nära håll i sitt hem.
Jag har haft förmånen att delta i föreläsningar där Sullivan och andra grävande kollegor i Östeuropa delar med sig av sin kunskap och sina berättelser. Fallet med Ján Kuciak är tyvärr inte unikt. Jag har lyssnat till journalister som berättat hur de själva fått genomföra utredningar kring sina mördade kollegor, eftersom rättsstaten varit för svag eller rättsväsendet alltför korrupt.
Det ger onekligen perspektiv på vår tillvaro i Sverige. Helt klart har grävande journalister en annan situation i öst. Men det är inte bara skillnaderna som är värda att nämna, utan hur allt hänger ihop.
Drew Sullivan är redaktör och medgrundare av organisationen OCCRP – en ideell mediaorganisation som arbetar för att stärka den grävande journalistiken. Den blottar korruption och organiserad brottslighet. Bland mycket annat var det tack vare OCCRP som skandalen rullades upp kring pengatvätt inom Danske Bank.
Sullivans text i Politico är synnerligen läsvärd då den på ett kortfattat sätt förklarar sambanden. Och han skräder inte orden. I ett stort antal länder i Östeuropa och Centralasien är korruption en fundamental del av regerandet. Korrupta regimer och människor i ledande ställning stjäl med berått mod enorma summor från sin egen befolkning. Pengarna går bland annat till kriminella grupper som kan tysta kritiker och som i gengäld skyddas av makten. Pengarna går också, efter att de tvättats, till lyxkonsumtion i väst. Och inte sällan till att destabilisera vårt demokratiska system.
För att de kriminella och korrupta personerna ska kunna tvätta pengarna och flytta dem till väst är de västerländska bankerna avgörande. Så pass avgörande att OCCRP utnämnde Danske Bank till ”2018 års aktör inom korruption och organiserad brottslighet”. Det föga smickrande priset placerar banken i samma kategori som de tidigare vinnarna – bland annat presidenterna i Ryssland, Venezuela, Filippinerna och Azerbajdzjan.
Det finns en symbios mellan grovt kriminella personer och mindre nogräknade banker. De kriminella kommer alltid söka sig till de banker där kontrollen är svagast. Samtidigt tjänar bankerna stora pengar på att dra till sig dessa aktörer. Oavsett graden av kännedom – vare sig banken medverkar högst medvetet, väljer att titta åt annat håll eller låter sig bli lurade – ligger ansvaret på banken. De understödjer hela systemet av korruption och organiserad brottslighet.
Nu när skandalen kring penningtvätt tagit klivet in i Sverige är det värt att påminna om vad som är viktigt i diskussionen. Det är inte vem som visste vad, eller huruvida en bank-VD kan sitta kvar. Det är inte heller frågan om hur bra kriskommunikationen i olika banker har fungerat. Det handlar om korrupta regimer, organiserad brottslighet, försämrat säkerhetsläge i Europa och mord på journalister.
Direktören för Riksgälden, Hans Lindmark, påtalar att den här typen av beteende från bankerna hotar förtroendet för bankerna och därmed den finansiella stabiliteten (DN 22/2). Han fortsätter: ”Någonting är väldigt fel inom bankväsendet eftersom denna typ av fel dyker upp hela tiden. Jag tror inte att det finns en enskild åtgärd utan det här är något som kräver många olika typer av åtgärder. Man måste på något sätt få bort incitamentstrukturen och incitamenten för bankirer att bete sig så här.”
Så låt oss, förutom att rättmätigen bli upprörda, stärka straffen och sanktionerna för penningtvätt. Och göra kontrollen effektivare genom samordning mellan myndigheter – nationellt och internationellt. Vi ser konsekvenser av korruption och penningtvätt varje dag. Med Drew Sullivans ord: ”Det finns inget jag är mer rädd för än att få ett likadant telefonsamtal igen. Men jag vet att det kommer.”