Problemen för kommuner vars folkmängd minskar kommer bara bli värre, konstaterar Konjunkturrådets rapport för 2019. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) samlar varje år samman forskare för att sammanställa en rapport om ett aktuellt nationalekonomiskt ämne.
Årets rapport fokuserar på kommunernas utmaningar. Försämrade förutsättningar för företagande, minskad skattebas, och utflyttning av unga. Trenden har pågått länge och utvecklingen kommer inte gå att vända med dagens förutsättningar. Det finns kommuner i Sveriges inland där större delen av den arbetsföra befolkningen har flyttat ut. De som blir kvar får då allt större problem att sköta de gemensamma angelägenheterna. Frågan som ställs är hur man ska bromsa utvecklingen och göra landsbygden attraktiv för företag och driftiga personer. Men givet förutsättningarna är det kanske fel sak att fokusera på.
Rapporten pekar på en rad reformer för att möta kommunernas utmaningar. Ett centralt tema i rapporten är att vi kommer behöva acceptera en asymmetrisk ansvarsfördelning där relationen mellan staten och kommunerna varierar i landet. Kommuner med stor befolkning kan hantera fler ansvarsområden medan små kommuner kan få lämna över ansvar för delar av sin verksamhet till statsförvaltningen.
Även om det är önskvärt att alla kommuner har kvalitativ service som de själva styr över så är det inte alltid ekonomiskt möjligt. Folkströmmen från små till större orter har skapat radikalt olika förutsättningar för att upprätthålla offentlig verksamhet. Det kommunala utjämningssystemet som är tänkt att möjliggöra likvärdig service får inte det tilltänkta resultatet. Den minskade skattebasen i många kommuner är inte bara en fråga om budgetunderskott utan det kan även rent praktiskt bli problem att på sina håll hitta såväl de som ska styra kommunen som genomföra verksamheten.
I sökandet efter lösningen på problemen satsar man fel. Pengar som borde gå till bibehållen verksamhet läggs på prestigeprojekt som ska sätta kommunen på kartan eller satsningar där man försöker locka till sig en högutbildad samhällsgrupp. Lockelsen att inte prioritera kärnuppgifterna är svår när statliga pengar frikostigt delas ut i skatteutjämningssystemet. Det är inte en hållbar situation.
Man måste göra en avvägning mellan att förmågan att lokalt kontrollera och finansiera samhällsservicen och eftersträva en likvärdig kvalitet. Inom områden såsom vård, äldreomsorg och skola ökar behoven allt mer samtidigt som verksamheterna blir dyrare att driva. Givet de vitt skilda förutsättningarna bör man se över en långtgående kommunreform. Kommunsammanslagningar kommer behövas på sina håll. Men på landsbygden där det är långa sträckor till centralorten så är inte centralisering av verksamheten nödvändigtvis funktionell, om det ens är lönsamt. Servicen måste finnas nära medborgarna. Staten kommer behöva ta sitt ansvar i krisande kommuner.