Det är lätt att gå igång på ordvitsar om pengar i sjön när det diskuteras investeringar i hamnen. Just nu verkar det som att tilltänkta investeringar i sjön vore en rimlig investering, medan vissa investeringar på land löper stor risk att bli - just pengar i sjön.
Vi tar det från början. Att färjetrafik till Gotland vore värdefullt för Västervik synes alla vara överens om. Frågan är hur stort värde det har och vilka typer av investeringar som är rimliga för kommunen att göra för att möjliggöra trafiken. För att inte lockelsen i en gotlandsfärja ska bli för stora så att kommunens kostnader och risker skenar och marknader snedvrids finns det två grundprinciper att hålla fast vid. För det första bör man avstå investeringar som marknaden själv klarar av. För det andra ska vi undvika investeringar som är ett riktat stöd till enskilda aktörer på marknaden.
Den första principen är för att undvika slöseri med skattemedel och för att inte minska den privata investeringsviljan. Dock kan marknaden vara ointresserad av investeringar som bär sig först på mycket lång sikt. På vissa områden, såsom infrastruktur, där det ofta rör sig om stora investeringar som genererar vinst först efter många år kan det finnas goda skäl att investera med skattemedel. Samhällsnytta kan uppstå omedelbart men den samhällsekonomiska vinsten av investeringen kommer långt senare. Muddringen av hamninloppet är ett sådant exempel. En förlängning av flygplatsens startbana likaså.
Hit hör också att gjuta en betongplatta på botten av hamnen för att kunna ta emot moderna passagerarfartyg. Eftersom kommunen äger hamnen (och endast låter driften skötas av privat aktör) är det inga principiella problem att investera skattemedel i hamnen så länge det är rimligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Vi ska dock hålla grundprincip nummer två i minnet. Investeringar med skattemedel ska vara neutrala i förhållande till aktörer på marknaden.
Om det är driften med vattenjet som är problemet så ska lösningen vara anpassad till denna teknik generellt, inte bara för ett enskilt fartyg i ett enskilt företag. Det vore pinsamt om kommunstyrelsens förvaltning tvingas gå till fullmäktige och be om mer pengar så fort Gotlandbåten byter fartyg eller någon ny aktör börjar trafikera västervikshamnen med ett fartyg med samma drivteknik.
Utöver de nu aktuella investeringarna i hamnkonstruktionen har det också talats om behov av en ny ramp för det aktuella fartyget från Gotlandsbåten. En sådan investering är betydligt mer problematisk, förutsatt att man inte kan utforma rampen så flexibelt att den fungerar för fler fartygstyper.
Att en investering kan finansieras genom höjda nyttjanderättsavgifter från hamnbolaget är positivt, men det ändrar inte på resonemanget i sak. Det är fortfarande kommunen som bär risken och utan gotlandsfärja lär det inte vara lätt för hamnbolaget att betala höjda avgifter.
Det må vara lockande för kommunen att ta på sig kostnader för att locka hit transportörer. Men investeringar vars värdebeständighet förutsätter en specifik aktör löper stor risk att hamna i sjön, i dess negativa bemärkelse.