Det får sägas vara en liberal tolkning av ordet tradition, ty företeelsen går inte längre tillbaka än till Fredrik Reinfeldt. Han förefaller ha varit först med att jultala, både som partiledare och som statsminister. Göran Persson, Carl Bildt, Olof Palme och Tage Erlander höll inga återkommande jultal.
Vad som däremot varit tradition sedan radions barndom är att en företrädare för nationen håller ett jultal till svenskar i utlandet. Från början hölls det av lite olika potentater; ärkebiskopen, kronprinsen, Alva Myrdal. Till slut blev dock traditionen att kungen höll jultalen och med majestätet flyttade seden in i TV-åldern. Resten är historia. Eller var, tills Reinfeldt ändrade den.
Nu håller alla partiledare jultal. Om man nu kan påstå att det är jultal som partiledarna håller. Den som lyssnar på kungens jultal eller på den brittiska drottningens, vet att jultal ska handla om att samla människor och tala om det som förenar. Självklart också med en hint om julens budskap om att en frälsare är född.
Vad som däremot inte riktigt hör hemma i jultal är det som Stefan Löfven brukar kalla Käbbel, det vill säga partipolitik. Och det är just vad partiledare tenderar att syssla med. Inget är fel med det. I en demokrati är det partiernas uppgift att ge uttryck för olika åsikter och skiljelinjer. Men pikarna och positioneringen i partiledarnas tal gör dem illa lämpade att kallas jultal. I partipolitiken finns varken frid eller endräkt.
Statsministern var i år som alltid mycket sympatisk men givet den svåra situation som pandemin skapar gav talet en märklig magkänsla. Det var som att sitta i en buss på en slingrig alpväg, då chauffören plötsligt kommer bakåt och sätter sig bland passagerarna för att klaga på väglaget. Vem kör egentligen!? Stefan Löfven verkade vilja ge intryck av att vara på samma nivå som oss andra, men därmed tonade han ned att det är han som ytterst har ansvaret för hur samhället mobiliserar och agerar under pandemin. Hans tal hölls dessutom samma söndagskväll som EU:s ledare hade telefonmöten kring hur man skulle hantera det nya muterade viruset. Tajmingen var med andra ord inte den bästa.
Jultalen från Kristersson, Busch, Lööf och Sabuni var heller inte mycket att hänga i granen. Religionen undveks till det yttersta. Ulf Kristersson erkände skämtsamt att julen hemma hos honom handlade om julen eftersom hans hustru läser till präst. Ebba Busch gick så långt som att säga att julen påminner om att ”det finns hopp – när vi kommer samman”.
Annars handlade oppositionspartiernas tal framförallt om kritik mot regeringen och oro över vart landet är på väg. Helt rätt budskap i den demokratiska tävlan. Men inte riktigt vad just jultal borde handla om. Det kanske för sent att protestera men kunde inte partipolitikerna låta jultalen vara. Överlåt jultalandet åt kungen, och de kommande drottningarna. De klarar uppgiften att stå för sammanhållning och tradition. Sammanblandningen av julbudskap och partipolitik fungerar sämre.