Nooshi Dadgostar flirtade med sverigedemokratiska väljare genom sin mer nationalistiska hållning kring vem som ska få köpa vår el. En begränsning som förvisso inte skulle behövas om hennes påstående att vi i Sverige har ett ”överflöd av billig el” varit korrekt.
Märta Stenevi gjorde sig närmast till en karikatyr av ett miljöpartistiskt språkrör. Hon ansåg förslagen om hårdare tag mot livsstilskriminella vara rasistiska och krävde satsningar på vindkraft och lagring av el. Tankegångar som även Annie Lööf stämde in i. Kärnkraften blev en vattendelare mellan vänster och höger.
Magdalena Andersson lyfte cykelställsfrågor som moderata vykort om vindkraft, men lockade ändå tittarnas sympatier. Ebba Busch levererade mer slagkraftiga citat än politik. Ulf Kristersson sade något. Som sagt, en partiledardebatt i mängden. Vilket är naturligt med flera månader kvar till valet.
Nyamko Sabuni som annars brukar vara mer resonerade tog dock fasta på det kortare formatet. Hon var tydligare än normalt och framförde flera konkreta krav, bland annat sänkt skatt på el.
Den som möjligtvis stack ut lite mer var Annie Lööf. Bortsett från futuristiska krav på ellagring bjöd centerledaren in till uppgörelser som ingen annan ens bemödade sig med att kommentera. Ett av de samarbeten hon skissade på var ett mellan S, M och C. Lööfs observation att det finns frågor där S och M är överens är korrekt, men en överenskommelse mellan dessa hade ju inneburit en politik C är emot. Givet detta är Centerns roll i en sådan konstellation tämligen oklar.
Det är uppenbart att de andra partiledarna tröttnat på Lööfs manövrerande och inkonsekventa ställningstaganden. Att namnkunniga centerpartister som Emil Källström, Kristina Yngwe, Magnus Ek och Anders W. Jonsson försvinner efter valet väcker frågan om delar av partitoppen inte också tröttnat. Den breda mitten förefaller ha blivit smal. Och ensam.
Den stora lärdomen av debatten är dock att det nu är tydligt hur oppositionen ser ut. Må så vara att badtunnan till vissa delar ersatts av jägarexamen, men Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna agerade med en samstämmighet som visade att de hörde ihop. Vi vet nu vilka som kommer ingå i eller stötta en borgerlig regering. Här förefaller Liberalerna och Sverigedemokraterna ha gjort de största anpassningarna.
Vi vet också hur vänsteralternativet ser ut. Socialdemokraterna må efter att Miljöpartiet lämnat regeringen ha gjort några förtjänstfulla utspel, men det är inget som varar. Andersson kommer, trots att hon inte vill kännas vid det, behöva förhandla med och få godkänt av Stenevi, Dadgostar och Lööf. Ett scenario som ingen torde lockas av.
Det är bra att laguppställningen nu är klar. Det visar Magdalena Anderssons svårigheter, och ger Ulf Kristersson utrymme att koncentrera sig på att visa väljarna att alternativet han leder är regeringsdugligt.