Det som i vanliga fall brukar locka en relativt liten andel medlemmar engagerade på söndagen betydligt fler. Valdeltagandet i kyrkovalet steg från knappa 13 procent 2013 till drygt 18 procent i år, vilket är en rejäl ökning. Det positiva i att fler av Svenska kyrkans medlemmar intresserar sig för hur den styrs lämnar dock en bistrare eftersmak. Inte bara för att de som röstade fick stå en längre stund i kö utanför vallokalerna, utan för att många valde nomineringsgrupp av anledningar som inte nödvändigtvis har med kyrkans verksamhet att göra.
Vinnarna i valet var de sekulära politiska partier som ställde upp i kyrkovalet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, tillsammans med nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan, Posk. S behåller sitt grepp om kyrkan med över 30 procent av rösterna, medan SD ökade mest från sex till drygt nio procent.
Alla tre partierna har även gått bra i de generella opinionsmätningarna. De lyckades onekligen mobilisera sina väljarbaser – i SD:s fall för att ge partiet mer makt i Svenska kyrkan och i framförallt S fall med motiveringen att motverka att just det skulle ske. Steget från denna partipolitiska motsättning till faktisk kyrkopolitik är dock ganska långt.
Mobiliseringen för och emot SD, som även media bidragit till, var uppenbarligen ett vinnande drag. Anledningen till att kyrkovalet fått ta så stor plats i tidningar, radio och tv är till stor del de partipolitiska stridigheterna som inte bara handlar om kyrkan. Men är det inte just kyrkan som ett kyrkoval ska handla om?
Valresultatet för kyrkomötet återspeglas mer eller mindre i de flesta stift, med undantag för exempelvis Linköping. Där gick Posk från exakt samma röstandel som S 2013, 25,93 procent, till aningen fler röster i år, vilket ger nomineringsgruppen ett mandat mer än S i stiftsfullmäktige. SD ligger genomgående på mellan fem och tio procent i stiften, medan S håller sig över 25 procent och så högt som 44 procent i Luleå stift.
Noterbart är att Borgerligt Alternativ genomgående tappar röster. Nomineringsgruppen som grundats av moderata politiker får inte samma stöd av det motsvarande sekulära partiets väljare som S, C och SD får. Det visar återigen på fördelarna för partierna i kyrkovalet, vilket dock inte behöver innebära en fördel för kyrkans verksamhet.
Att uppmana människor att bry sig om hur Svenska kyrkan styrs är en sak, men att göra det på grund av sekulära partipolitiska motsättningar är en annan. Det parti man tycker är bra för Sverige behöver inte nödvändigtvis vara bra för kyrkans verksamhet. Den som röstade för att motverka SD:s inflytande hade gjort klokt i att tänka över vilken annan valsedel man stoppade i kuvertet. För även om det ofta framställdes som att valet handlade om S och SD fanns det fler alternativ att välja bland.