Sedan 2018 måste donationer till politiska partier redovisas offentligt om de överstiger ett halvt prisbasbelopp, i år motsvarande 24 150 kronor. Syftet är att öka insynen i partiernas finansiering för att motverka korruption.
Kalla fakta anlitade två affärsmän som hjälp, och dessa kontaktade samtliga riksdagspartier med ett erbjudande om att donera mellan 500 000 och en miljon kronor inför valrörelsen. Dock villkorade de bidraget med att de själva skulle hållas anonyma.
Tre av partierna avstod. Vänsterpartiet och Miljöpartiet sa blankt nej och Centerpartiet var tydliga med att dess riksorganisation inte tar emot sådana bidrag. Det hedrar dem. Övriga partier erbjöd sig dock att försöka komma runt redovisningskravet.
Det är värt att betona att affärsmännen inte begärde någon gentjänst för pengarna, vilket hade utgjort mutbrott. Rimligtvis hade inget parti gått vidare med en sådan bestickning – i annat fall vore problemen betydligt allvarligare. Däremot bör inte de faktiska felstegen underdrivas.
Lindrigast undan slipper nog Moderaterna, vars partiombudsman föreslog att mindre donationer kan ges av flera familjemedlemmar. Knappast ett idealiskt agerande, men de flesta har ju inte tillräckligt stor familj för att det totala bidraget ska bli särskilt stort. Därmed saknas någon ordentlig hållhake, vilket också är lagens syfte. Partiombudsmannen har dock, med rätta, medgett att han gick över gränsen.
De resterande partierna tycks vara olika vana vid likande inviter. Liberalernas kontaktperson tog fram ett något omständligt upplägg där en extern konsult skulle agera mellanhand, vilket sedan krävde flera justeringar. Kristdemokraternas ekonomichef föreslog att bidraget kan delas upp i mindre donationer till enskilda kandidater, en idé som troligen inte skulle fungera då det är partierna som är redovisningsskyldiga.
Å sin sida refererar Sverigedemokraternas ekonomichef till tidigare upplägg med en särskild mellanhand, medan Socialdemokraternas ekonomichef uttryckligen föreslår en ”bulvan”. SSU:s förbundssekreterare är också snabb med ett upplägg där en stiftelse kan användas för att dölja ursprungsgivaren.
En slående aspekt i inslaget är att få av de partiaktiva verkar se det som moraliskt fel att donera pengar anonymt. Med tanke på att det har varit tillåtet under Sveriges hela demokratiska historia fram tills för fyra år sedan, är det kanske inte så märkligt. Ändå har den svenska rikspolitiken varit, i stort, förskonad från korruption. När ändringen väl skedde var det efter externt, internationellt tryck.
Det är lätt att få intrycket att partierna egentligen inte vill ha det nya regelverket, men har böjt sig för opinionen. Om så är fallet bör de i stället spela med öppna kort. Att bryta mot de regler man själv har skapat och utåt sett försvarar, underminerar förtroendet för det politiska systemet som helhet.