Visst, den borgerliga oppositionen har under valrörelsen ofta betonat hur ense den varit. Det finns därför utrymme att kritisera Kristerssons äskan om mer tid. Det är emellertid ett väldigt litet utrymme. Och framförallt, de rödgröna har med sitt eget beteende diskvalificerat sig från positionen att kritisera.
När tidsgränsen sattes var ingen talman för innevarande mandatperiod vald. Ingen visste heller vem det skulle bli. Att den sattes till dagen efter riksdagens högtidliga öppnande, alltså kortast möjliga tidsgräns, var för att talmannen Andreas Norlén inte ville blanda sig i kommande talmans arbete. Ett klokt beslut. En talman som vårdat partipolitik framför talmansämbetet hade redan från början medgett en längre sonderingsperiod och på så vis minskat risken för kritik efter den förlängning som oundvikligen skulle komma. Norléns beslut hedrar honom.
Vi ska komma ihåg att två veckor inte är lång tid. I synnerhet beaktande att många kommuner just nu inte heller fått ihop något styre. Utan att på något vis förringa de kommunala frågornas omfattning och komplexitet, men att bilda ett lands regering borde ändå få ta lite längre tid.
Det handlar trots allt om en regering som ska fungera förtjänstfullt i en stormig tid. Att då lämna besked om ny regering 31 dagar efter valet är inget dåligt, även om det är något längre än de 19 dagar det tog för regeringen att tillträda 2014. Då var ju oppositionen i och med Decemberöverenskommelsen, som sedermera sprack, överens om att släppa fram en rödgrön regering.
Det finns goda argument att låta det ta tid. I synnerhet om vi jämför med 2018. Regeringsbildningen krävde då 139 dagar och ett Januariavtal som också det sprack. Sommaren 2021 föll därtill regeringen Löfven i och med att riksdagen för första gången någonsin fällde en statsminister i en misstroendeomröstning.
Regeringens arbete var också präglat av konflikter mellan S och MP samt att de senare ofta tog S makthunger som gisslan för att få igenom oproportionerligt mycket av sin politik. I vintras lämnade så MP regeringen efter att C tvingade den rödgröna regering de egentligen stödde att regera på en blågul budget. Den regeringskris som detta genererade löste S genom att med skattepengar köpa den politiska vilden Amineh Kakabavehs röst. Något som nu försenade vårt medlemskap i Nato. När S väl säkrat sin makt blåste de Kakabaveh. Det är denna mångåriga cirkus som gör att de rödgrönas kritik mot Kristerssons två veckor ekar tomt.
Sett i ljuset av detta är det därför bra att Kristersson vinnlägger sig om att få till stånd en regering som redan innan kommit överens och vet var de har varandra. Två veckor för att säkra minst fyra lugna och konstruktiva år är en liten investering.