Gruvföretagen förefaller dock ha anlagt moteld och tillsatt ledargarnityr med goda politiska kontakter. Den före detta statsministern Göran Persson är ordförande för LKAB. Anders Sundström, sambo med utrikeshandelsministern Anna Hallberg och en gång själv minister, är ordförande för Kaunis Iron. Beowulf Minings ordförande är den före detta ministern Sven-Otto Littorin. Alla har riktat kritik mot länsstyrelserna.
Kritiken förefaller ge utdelning. I SVT (23/1) bekräftade näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S), med för ett statsråd uppseendeväckande frispråkighet, att det ofta skaver mellan företag och länsstyrelser. Han berättade även om dålig rättssäkerhet, signalerade missnöje över de långa handläggningstiderna och uttryckte förhoppning att kunna ”ta itu” med dessa.
Det är i sammanhanget värt att notera att regeringen lyfter bort länsrådet i Norrbotten, Johan Antti. Varken Antti själv, landshövdingen eller finansdepartementet som beslutat att Antti efter 13 år som länsråd ska få nya arbetsuppgifter vill berätta varför. Klart är dock att SVT benämnt honom en av gruvnäringens skarpaste kritiker (23/1).
Missnöje med länsstyrelserna är emellertid inget som begränsar sig till gruvföretagen. Små och medelstora företag har samma, om inte fler, problem men saknar gruvföretagens resurser och kontakter. För småföretagen har det varit två decennier av anpassning och underkastelse. Något gruvföretagen uppenbarligen inte finner sig i.
Det är inte bara näringslivet som har drabbats av nyckfull och sträng miljöprövning. Inte heller miljön har mått bra. Det kan vid första anblicken verka positivt om satsningar som påverkar miljön nekas tillstånd. Faktum är dock att gruvbrytningen inte sker för skojs skull. Råvaran behövs fortfarande och kommer i stället brytas någon annanstans.
När höga miljökrav övergår till att bli närmast omöjliga att följa innebär det att vi exporterar våra miljöproblem. Vad som kunde ha producerats med hög miljöhänsyn i Sverige tillverkas i stället utomlands med ofta lägre krav. Det här är en princip som inte bara gäller gruvor, utan all produktion.
För höga krav strider därmed mot det övergripande målet i den svenska miljöpolitiken. Det så kallade generationsmålet. Detta säger att vi inte ska öka hälso- och miljöproblem utanför Sveriges gränser. Något vi gör när produktion drivs ur landet.
Thorwaldssons uttalande förpliktigar därför. Både länsstyrelserna och politiken ska följa generationsmålet, och det är politikens ansvar att så sker. När nu regeringen äntligen är medveten om problemen är det också dess ansvar att formulera en politik som ger företagen rättssäkerhet, förutsebarhet och anständiga handläggningstider, samt håller den globala miljöpåverkan nere genom att behålla produktionen i Sverige.