Detaljplaneprocessen har fått börja om och ändras flera gånger. Det finns många som hittar fel i projektet med det gamla vattentornet. Det är däremot inget fel på entreprenörens tålamod. Richard Granbergs envetenhet hedrar honom. Det finns nämligen inget egenvärde i att värdefulla byggnader står tomma. Tvärtom skyddas både kulturbyggnader och skattepengar om det bedrivs ekonomiskt hållbar verksamhet i dem.
Men den långdragna processen illustrerar samtidigt hur olämpligt det är med optioner av det här slaget. Sedan entreprenören fick sin första option att köpa vattentornet har projektet utvecklats till ett samarbete mellan kommun och en enskild entreprenör. Kommunen har krokat arm med entreprenören på såväl politisk nivå som på tjänstemannanivå.
Ett samarbete av den här karaktären har med tiden en stark tendens att bli ekonomiskt och personligt bindande för båda parter, utan att det finns några juridiska dokument som binder eller formaliserar samarbetet på sikt. Det är inget optimalt sätt att driva ett fastighetsprojekt. Eller en kommun.
Kommunen låser sig vid en enda entreprenörs vision, eller ekonomiska verklighet, vilket inte nödvändigtvis är det bästa för skattebetalare och kommunmedborgare. När optionen efter många år eventuellt används kan det finnas helt andra värden i projektet än de som från början gavs option att köpa. Lantmäteriet har också börjat signalera att det borde finnas ett exploateringsavtal vid det här laget.
Tanken med en option är sannolikt att entreprenörer ska kunna lägga tid och pengar på att utveckla idén, mot möjligheten att köpa fastigheten om arbetet bär frukt. En slags vägning av risk, kostnader och möjligheter till vinst. Kostnader för detaljplanearbetet bekostas av entreprenören. Att Richard Granberg dessutom betalar för optionen gör det inte bättre. Det förstärker bara bindningen mellan kommun och entreprenör.
Istället bör man vända på steken. Vare sig initiativet kommer från kommunen eller en enskild entreprenör bör kommunen tidigt bjuda in alla intresserade entreprenörer i dialogen, utan risk och kostnader för dessa. Sedan en kommunalt bekostad detaljplan. Slutligen försäljning.
Problemet med optionen blir ännu tydligare nu när det dykt upp en annan intressent för fastigheten. Och som menar att det går utmärkt att bygga bostäder i vattentornet utan en tillbyggnad. Det är svårt att snabbt bilda sig en uppfattning om realismen i de olika alternativen. Men desto enklare är det att konstatera att den tilltänkta tillbyggnaden på tornet riskerar att bli tämligen ful. Och att man riskerar att begå mer eller mindre våld på en kulturhistoriskt vacker och värdefull byggnad.
Utan en option skulle kommunen kunna ta det lite lugnt för att undersöka och överväga det nya alternativet. Och utan de psykologiska bindningarna till nuvarande optionsägare vore det rationella alternativet att avvakta med en förlängning av optionen tills detta är gjort. Men nu finns bindningarna där. Och det är det främsta skälet till att optionen sannolikt förlängs innan den går ut i juni.
När kommunstyrelsen tar beslut bör de inte bara vara medvetna om det psykologiska ansvaret de känner gentemot en enskild entreprenör. Utan också det högst formella ansvaret de har gentemot medborgarna. Tänk om det går att få bostäder i vattentornet utan att samtidigt förstöra det?