Förslag om att inskränka föreningsfriheten och utvidga användningen av hemliga tvångsmedel utmanar såväl rättsstatliga som demokratiska principer. Tyvärr har oppositionen redan lämnat fältet fritt.
Det var på tisdagen den 2 november som justitiedepartementet aviserade en expansion av ordningsmaktens befogenheter. Först presenterade inrikesminister Mikael Damberg (S) en utredning som syftar till att tillåta användning av hemliga tvångsmedel utan brottsmisstanke. Senare på dagen meddelades att en proposition slutligen skickats till riksdagen om grundlagsändring för att förbjuda deltagande i terroristorganisationer.
Hemliga tvångsmedel är ett nödvändigt verktyg för att bekämpa vissa typer av grov brottslighet. Men det innebär också en påtaglig inskränkning av enskilda människors integritet, särskilt om det drabbar oskyldiga. Därför är det endast försvarligt då det finns en konkret misstanke om brott. Detta vill nu regeringen ändra.
Utredningen ska ta fram förslag för att tillåta användning i förebyggande syfte, alltså även om det inte pågår någon förundersökning. Det handlar framför allt om avlyssning av telefoner och dataavläsning på internet. Något som även flera oppositionspartier stöder. Därutöver vill regeringen också tillåta hemlig husrannsakan. Polisen ska inte bara kunna lyssna på folks samtal utan även få bryta sig in i deras hem – utan att något brott ens utreds.
Förbud mot terroristorganisationer är heller inte något nytt förslag. Regeringen ville införa det redan 2019 men stoppades av Lagrådet som bedömde det som grundlagsvidrigt. Därför avser man nu ändra grundlagen vilket stöds av alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet.
Problemet är att föreningsfriheten är fundamental för ett fungerande folkstyre. Det kräver möjlighet för missnöjda medborgare att organisera sig och utmana sittande makthavare. Att klassa oppositionella rörelser som terrorister är därför standardförfarande för auktoritära regimer. Det ger en legitim ursäkt för att hindra utmaningar om makten. Därför bör vi i en demokrati enbart straffa dem som bevisligen begått våldsamma handlingar.
Förslagen motiveras som vanligt utifrån behovet att bekämpa gängkriminalitet och våldsbejakande extremism. Det är goda målsättningar, men får inte medföra vilka inskränkningar som helst av människors fri- och rättigheter. Det kommer alltid finnas nya hot att försvara oss mot och om vi ständigt ska tumma på våra principer finns snart inga kvar.
Att Socialdemokraterna inte sätter något större värde på medborgerliga rättigheter är knappast förvånande. Som en i grunden kollektivistisk rörelse sätter den ”det gemensamma bästa” främst. Vad som är betydligt värre är att även den borgerliga oppositionen, som i decennier sett som sin uppgift att skydda enskilda människor från statens godtycke, inte bara stöder utan närmast har eggat på regeringen. Därför lär denna långtgående begränsning av friheten gå igenom utan hinder.