Norge borde finansiera en stiftelse med mål att garantera fri och oberoende forskning i Sverige. Det låter skrattretande men är just vad Elin Ørjasæter, författare och förstelektor på Markedshøyskolen i Oslo, föreslår i grannlandets största kvällstidning Aftenposten (22/9).
Ørjasæter menar att svenska forskare och folkvalda missbrukar statistik om invandring. Om inte det, så kan de åtminstone inte tolka den fakta som finns att tillgå.
Ett av många exempel på hur statistik används slarvigt, är att svenska forskare fixerar sig vid födelseort snarare än ursprung när man granskar invandringens effekter. Det betyder att barn som föds utomlands, men har svenska föräldrar, hamnar med i statistiken för utlandsfödda. De utgör så många av totalen att felmarginalen blir hela elva procent och ger en missvisande bild av hur snabbt nya medborgare integreras i samhällslivet. Dessutom räknas andra generationens invandrare som etniska svenskar, vilket på samma vis förvränger fakta.
Norsk och dansk forskning har sedan länge kopplat statistiken till föräldrarna och bryter ned statistiken till deras födelseland. Att se hur snabbt olika minoriteter kommer i arbete och hur hög andel av dessa som är sysselsatta ger enligt Ørjasæter en mer konkret förståelse för vilka utmaningar nya danskar och norrmän står inför – det är ett avgörande verktyg för god integration. I Sverige saknas dock detaljerad data. Det i kombination med ett slags ”ideologisk blockering” i samhällsdebatten är vad som lett fram till missförståndet om att invandringen inte skulle få nationalekonomiska konsekvenser, en åsikt som svenska forskare är relativt ensamma om att förfäkta.
Ørjasæters huvudsakliga tes är att Sveriges liberala invandringspolitik blir ett problem, eftersom man samtidigt är det nordiska land som vet minst om sin invandrade befolkning. Det underminerar förtroendet för svensk forskning, försvårar nordiska forskningssamarbeten och riskerar med tiden att bli ett politiskt problem. Använder Sverige statistik som ingen annan, försvårar det gemensamma lösningar på dilemman som hur man kombinerar invandring med den nordiska välfärdsstaten. Där av hennes provokativa förslag om bildandet av en forskningsstiftelse.
Låt oss vid sidan om hjärtan också öppna våra öron för kritiken. Ørjasæter är bara en av många prominenta nordbor som påtalar att den svenska integrationsdebatten kännetecknas av anklagelser och ideologiskt motiverad dogmatik, snarare än av goda samtal och argumentation baserad på fakta.
Sant är att svensk integrationsdebatt länge präglats av skygglappar. Det är ohållbart, men låt det inte leda till slutsatsen att vi har migrationsproblem. Måtte det alltid finnas länder att fly till och låt en av världens mest öppna famnar vara Sverige, kostnader till trots.
Men det är hög tid att erkänna att vi har integrationsproblem och riksdagens partier bör se deras lösning som mandatperiodens mest prioriterade uppgift, vid sidan om att skydda våra gränser från den galne tsaren i Kreml. Åtminstone om våra makthavare är uppriktiga med sin ambition om att säkra välfärd, nationell sammanhållning och en riksdag fri från extremistpartier.
Ett första steg är att även öppna ögonen för de statistiska brister som inte bara får svensk forskning att famla i blindo, utan också skadar relationen till övriga Norden. Det torde vara dålig integration om något.