En lång historia av att vara ett introvert land har också lett till att det är en supermakt med väldigt liten förståelse för hur resten av världen fungerar. Det gäller i synnerhet Väst.
Den kinesiska beskickningen i Sverige är ett tydligt exempel på detta. Ambassadör Gui Congyou har nyligen skapat stora rubriker efter att ha hotat den svenska regeringen med allvarliga konsekvenser. Varför? För att kulturminister Amanda Lind (MP) skulle dela ut Svenska pens Tucholskypris till den fängslade svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai.
Det länder regeringen till heder att den inte vek ned sig för hoten från den kinesiska ambassadören. Den politiska uppslutningen var tvärtom påtaglig. Alla partier uttalade sitt stöd för Linds deltagande och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson samt såväl Centerpartiets som Vänsterpartiets utrikespolitiska talespersoner valde att närvara vid ceremonin.
Det är dock inte första gången ambassadören har slängt sig med diktaturens vapen i Sverige. Ambassaden har tidigare uppmanat flera politiska redaktörer, bland annat i Nya Wermlands-Tidningen, att sluta skriva kritiskt om Kina.
Den kinesiska ambassaden kommunicerar helt enkelt inte med svenskar utan enbart med partiledningen i Beijing. Det skadar relationerna mellan våra länder och regeringen bör på allvar överväga att förklara honom icke önskvärd i Sverige.
Hanteringen av protesterna i Hongkong är ett annat exempel på Kinas kommunistpartis begränsade förmåga att förstå sin omvärld. Hongkong har en särskild plats i det västerländska medvetandet givet att det har varit brittiskt under så lång tid. När Kina använder sitt våldskapital för att slå ned de demokratiska demonstrationerna där ömmar det särskilt i västerländska hjärtan.
Det bör därför inte förvåna att USA:s senat nyligen enhälligt röstade igenom ett lagförslag för att skydda mänskliga rättigheter i Hongkong. Förslaget ska nu jämkas med representanthusets dito innan det kan läggas fram för president Donald Trump. Flera bedömare tror att det kommer att röstas igenom innan årets slut.
Det sätter viss press på Kina. Att tillmötesgå demonstranternas krav på ökat självbestämmande, det vill säga möjlighet att välja sina egna ledare utan Fastlandkinas inblandning, kommer inte på fråga. Därmed återstår egentligen bara ökad våldsanvändning för att få slut på protesterna.
En upptrappning av brutaliteten över de kommande veckorna, innan det amerikanska lagförslaget blir verklighet, är inte osannolik. Demonstrationerna kommer inte att dö ut av sig själva. Risken är därmed att konflikten går in i ett riktigt blodigt skede i jultid, något som lär straffa sig.
Kina har gått från att vara inåtvänt till att alltmer interagera med omvärlden. Det ställer också krav på att försöka förstå andra länder. Frågan är när Kina ska komma till denna insikt.