Förslaget från Moderaterna kommer inte i ett vakuum. Många av de restriktioner som infördes under våren för att minska smittspridningen borde få en naturlig omprövning när landet återstartar efter sommaren. När skolor börjar och semestrar avslutas behöver ställning tas till hur vardagen ska planeras framöver. Förutsättningarna har också ändrats. Ett bättre forskningsläge gör att beslut kan fattas med större kunskap. Samhället i allmänhet och vården i synnerhet har ställt om.
Moderaternas utspel visar också varför det bör vara politiken som slutgiltigt pekar ut riktningen för att hantera coronapandemin under hösten. Även om de enskilda expertmyndigheternas bedömningar ska värderas tungt behövs en högre instans av folkvalda som förmår att väga samman alla spretiga samhällsintressen. Ett tydligt uttryck för det är att Ulf Kristersson motiverar sitt förslag med vad som vore mänskligt och moraliskt rätt. Det är knappast något som skulle – eller borde – höras från en statstjänsteman på Folkhälsomyndighetens återkommande pressträffar.
Det centrala i Moderaternas förslag är ett ändrat förhållningssätt. Kristersson anser att de sjuka ska isoleras – inte de som är riskgrupper, främst på grund av ålder. För att genomföra ändringen i praktiken skulle det innebära att testa många fler, smittspåra och isolera smittade.
Visserligen är det lätt för politikens ordkonstnärer att slänga om orden. Att genomföra ändringen kan vara svårare. Samtidigt är det märkligt att Sverige inte lägger mer kraft på att bryta smittkedjor, särskilt med tanke på att det var inriktningen tidigt i våras. Priset för att det arbetet inte görs lär vara att många äldre förpassas till isolering.
Kristersson skriver att om inte regeringen förändrar Sveriges coronastrategi så kommer tusentals äldre att tvingas tillbringa sin sista tid i ensamhet, skilda från barn, barnbarn och vänner. Det är en retorik som skulle kunna vara hämtad från Kristdemokraterna. Och det är egentligen lite förvånande att det är Ulf Kristersson som för den här linjen och inte KD-ledaren Ebba Busch. Samtidigt är det talande att Kristersson hinner före Busch.
Kristersson bottnar i de sociala frågorna. Att socialt utanförskap inte ska gå i arv framstår som den enskilda fråga han brinner allra mest för, även om den inte verkar engagera väljarna eller partiet i lika hög grad. Kristdemokraterna har å sin sida, under Ebba Busch, alltmer börjat betona politikens hårdare frågor framför de mjuka.
Omsorgen om människor ska vara vägledande för politiken. Under coronakrisen bör partierna vara särskilt uppmärksamma på att det kan kräva olika strategier vid olika tider.