Det är lätt att känna sympati med besöksnäringen som har fått stora svårigheter, såväl av minskad efterfrågan och påtvingade restriktioner. Önskemålen från krögarna, slopade kostnader för uteserveringar och tillsynsavgifter, är tämligen blygsamma. Särskilt de sistnämnda kostnaderna är värda att ifrågasätta. De förtjänar dessutom att lyftas i ett större och mer allmängiltigt sammanhang utanför pandemin.
Restaurangbranschen karaktäriseras inte bara av hur hårt de drabbats av pandemin. Den har också länge varit hårt drabbad av myndigheternas byråkrati. Reglerna kring serveringstillstånd är i mångt och mycket en kvarleva från en tid då Sverige hade en helt annan alkoholpolitik. Regelverket öppnar för kommunalt godtycke, orimligt hård granskning av krögare, samt innehåller förlegade regler kring mattvång och serveringstider.
Som om det inte räcker med alla begränsningar och administration så krävs krögarna på kommunala avgifter för att staten ska kunna upprätthålla kontrollapparaten. Det är avgifter för ansökan om utskänkningstillstånd. Avgifter för tillsyn enligt alkohollagstiftningen. Avgifter för livsmedelskontroll. Avgifter för tillsyn enligt tobakslagen. Och så vidare.
Det är en sak att kommunen tar betalt för en service som är frivillig. Det är en helt annan sak att de kräver betalt för ”tjänsten” att bli kontrollerad.
Först tar staten ifrån människor deras frihet. Sedan kräver de en massa administration för att hantera undantag från den frihetsminskningen. Slutligen kräver de betalt av människor för att de ska få en högst begränsad frihet på undantag. Det är absurt i flera aspekter. Och att protesterna mot detta knappt existerar är talande för hur vana vi är vid att vår frihet inskränks.
Vill man bedriva en näringsvänlig politik så måste man prioritera den här frågan. Företagens påtvingade administration och avgifter för byråkrati kostar dem cirka 100 miljarder varje år, enligt Tillväxtverket. Det lägger en blöt filt över frihet, företagsamhet och samhällsekonomi.
Men här finns också en moralisk dimension som skaver. Det är i regel privatpersoner som äger och driver företagen. Det gäller i synnerhet i restaurangbranschen. Det är dessa privatpersoner som i förlängningen drabbas av avgifter för tillstånd och tillsyn. Varför ska privata företag och personer betala för statens kontrollbehov?
Det finns givetvis rimliga skäl till vissa kontroller och regler. Men etiskt, åtminstone ur ett grundläggande liberalt perspektiv, är det tvivelaktigt att flytta över kostnaderna på de företagare som kontrolleras. Om nu det demokratiska kollektivet fattar beslut om att vissa personer och näringar behöver tillsyn så är det självklart samma kollektiv som ska stå för kostnaden.
Utöver de moraliska skälen finns det andra fördelar med en sådan princip. Om skattekollektivet inser vad det kostar att ha en byråkratisk kontrollapparat, när de själva betalar den, så skulle de ha större skäl att undvika onödiga kontroller och frihetsbegränsningar.
På liknande sätt skulle kommunerna och dess folkvalda vara snabbare på att protestera mot regelverk som drabbar dem ekonomiskt, om de inte tilläts skicka notan vidare till företagarna.
Givetvis ska krögarna slippa tillsynsavgifter under pandemin. Diskussionen borde handla om hur man gör beslutet permanent. Och breddar det till övriga branscher.