Regeringen har beslutat om en omlokalisering av en del av eHälsomyndigheten. Inom två år ska omkring 100 av myndighetens anställda flyttas till Kalmar. Statsministern beskriver det som ett led i att öka den statliga närvaron i hela landet. Det är en bra ambition med det finns problem och risker med en omvänd flyttlasspolitik också.
En abrupt och forcerad utflyttning av en myndighet kan väcka missnöje hos de anställda och leda till kompetensflykt. I det korta perspektivet är det en fara. Det är inte alltid de anställda har lust att flytta. Patentverkets flytt av varumärkesavdelningen från Stockholm till Söderhamn år 1998 har visat detta.
Icke desto mindre är den statliga närvaron runtom i landet viktig. Kalmar som nu får nya statliga tjänster är i botten när det gäller statliga jobb. Endast 3,5 procent arbetstillfällena i Kalmar län är statliga. Rikssnittet är 5 procent. 30 procent av de statliga jobben finns i Stockholm.
Det är naturligt att huvuddelen av de statliga myndigheterna förläggs till huvudstaden. Det kan inte vara på något annat sätt. Men det är inte nödvändigt att fortsätta att centralisera de statliga jobben. Allt som rör rikets förvaltning behöver inte skötas från Stockholm.
Men det är inte bara centraliseringen mot landets kärna som gör att boende på landsbygden och i mindre städer känner sig förbisedda av staten. Ute i landet centraliseras mycket av den offentliga verksamheten till residensstäderna.
Nedläggningar och omstruktureringar av Försäkringskassans och Skatteverkets kontor på mindre orter har kritiserats mycket på senare tid. Uppenbarligen finns det en stark känsla av att stora delar av landet håller på att överges av statsmakten – men skatten ska de ändå ha, tänker nog många.
Digital teknik gör att det för de flesta inte längre är nödvändigt att behöva ta sig till ett fysiskt kontor för att sköta kontakterna med myndigheten. Till och med en sådan jordnära verksamhet som anmälan av skogsavverkningar till Skogsstyrelsen sköts numera mycket effektivt via internet.
Att hålla emot den tekniska utvecklingen är kontraproduktivt och inget att stå efter. Däremot bör staten försöka att fördela myndighetsjobben över hela landet. Vissa myndigheter kanske inte sköts bäst från Stockholm. Och många av de myndigheter som sitter i dyra centrala kontor i Stockholm kanske borde flyttas ut från själva stadskärnan.
Allt färre kvalificerade akademikerjobb i mindre orter ger en självförstärkande utflyttning. Mycket av läkarbristen på småorterna beror på att det inte finns något jobb för läkarens medföljande partner. Akademikernas lämmeltåg mot de större städerna påverkar civilsamhället negativt i mindre orter. Förenings- och kulturlivet blir lidande när högutbildade ratar småstäderna och landsbygden.
Under förutsättning att man kan undvika kompetensflykt så finns det goda skäl att se över myndigheternas lokalisering och vända blicken bort från huvudstaden. Sverige som helhet mår inte bra av en ständigt ökande centralisering.