Frågan om enkla jobb debatterades intensivt under en period. Enkla jobb visade sig inte ha någon enkel definition. Debatten blev grovkornig. Vissa talade om att packa påsar i affären. Och jobb som inte behövs. Andra talade om skitjobb, vad nu det är för något.
Nu har begreppet ”enkla jobb” tonats ned och det talas mer om behovet av fler arbeten som kan fungera som inträdesjobb på arbetsmarknaden. Den debatten har större möjlighet att bli konstruktiv. Det handlar om arbetsuppgifter som är viktiga och som behöver utföras men som inte kräver särskild utbildning eller längre erfarenhet. Arbeten som kan utföras med lika hög värdighet, arbetsglädje och arbetsmiljö som andra arbeten.
Problemet vi har idag är att trösklarna är för höga för att vissa grupper ska ta sig in på arbetsmarknaden. Det rör sig bland annat om nyanlända och personer utan färdig grundskola eller gymnasiekompetens. Ofta fullt arbetsföra personer som har begränsat med yrkesalternativ. De behöver tjänster av enklare karaktär med en lön som motsvarar kompetensen.
Utvecklingen av arbetsmarknaden har under lång tid lett till att en allt lägre andel arbetstillfällen av enklare karaktär. De generella kraven på utbildning och kompetens har blivit högre och högre. Anledningen till denna utveckling står att finna i samhällsutvecklingen i stort men också i faktorer som lättare kan påverkas.
Den senaste generationen som kommer ut i arbetslivet möter arbetsplatser som är präglade av automatisering och digitalisering. Där de enklare arbetena i hög utsträckning ersatts av maskiner, såsom i industrin.
Men organisationer har även genom sina val gjort sig av med många enklare arbeten. På många håll försvann yrkeskategorier som utförde enklare arbeten. I takt med att lönerna höjdes. Sysslorna försvann oftast inte utan fördelades på mer högutbildade och högavlönade yrkesgrupper.
Att införa nya yrkeskategorier, genom omfördelning av arbetsuppgifter, skulle vara en välgärning. Dels för samhället och de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Men även för organisationen som kan få mer gjort för pengarna när okvalificerade arbetsuppgifter inte längre utförs av kvalificerad (och dyrare) personal. Det skulle även kunna motverka bristen på vissa yrkeskategorier, såsom i vård och omsorg, genom att befintlig utbildad personal hinner utföra mer kvalificerade uppgifter.
Nyligen beslutade socialnämnden i Västervik att ett knappt trettiotal servicetjänster ska införas inom kommunens äldreboenden. Syftet är att specialisera arbetsuppgifterna mellan yrkesgrupper och att låta de som är undersköterskor främst arbeta med omvårdnad. Och på så vis försöka möta bristen på undersköterskor. Även om syftet inte är att spara pengar eller skapa nya tjänster är beslutet glädjande. Även inom landstinget, skolan och barnomsorgen behöver denna utveckling uppmuntras.