Det har dock ingenting att göra med faktiska merkostnader som ett andra barn innebär, som rimligen är mer eller mindre lika för alla. Ineffektiviteten handlar i stället om den ekonomiska omfördelningen som riksdagen beslutat att bland annat flerbarnstillägget ska ha.
Tanken är, som med många andra bidrag, att flerbarnstillägget ska bidra till att minska de ekonomiska skillnaderna – både mellan hushåll med och utan barn, men också mellan olika barnfamiljer. Här pekar Riksrevisionen på att hushåll med två barn generellt har goda egna inkomster. Även om flerbarnstillägget till dessa familjer är litet per hushåll skulle det alltså kunna göra större nytta om det riktades mot dem med lägre inkomster.
Problemet med Riksrevisionens slutsats är att den bara tittar på just det bidraget och just det omfördelningsmålet. Det finns dock stor risk att ett kraftigt omfördelande flerbarnstillägg har en negativ effekt på andra åtgärder för att förbättra hushållens ekonomi.
Flerbarnstilläggets omfördelande syfte bygger på siffror som visar att hushåll med många barn i snitt har sämre ekonomiska förutsättningar än de som har ett eller två barn. En stor anledning till det är att antalet barnfamiljer med minst fyra barn ökade med 30 procent mellan 2010 och 2017. Familjer som nyligen invandrat till Sverige stod för den största delen av den ökningen. En stor del av flerbarnstillägget, som ökar kraftigt för varje barn, går alltså till hushåll där föräldrarna ofta behöver flera år för att få en arbetsinkomst och tills dess är beroende av bidrag.
Om en för stor omfördelningsprofil läggs på flerbarnstillägget finns det onekligen en risk att bidraget blir en alltför bärande del av en familjs inkomst. Att en sexbarnsfamilj som kommer till Sverige kan få nästan 12 000 kronor i barnbidrag och flerbarnstillägg var till exempel något som Svenska institutet valde att marknadsföra landet med 2019.
Riksrevisionen medger att denna omfördelning genom flerbarnstillägget kan få negativa konsekvenser på annat håll, till exempel för nyanländas integrering på arbetsmarknaden. Utöver bidragen som är relaterade till barnen finns det i många kommuner även problem med att föräldralediga inte behöver delta i svenskundervisning eller andra utbildningsinsatser. På ett olyckligt sätt kan barn därför bromsa förälderns integration.
Återigen ställer de politiska bidragsambitionerna till det. Självfallet är det rimligt att bidrag som ska gynna barnen inte ska villkoras, men då bör de heller inte ha något samhälleligt utjämningssyfte. Då är risken att föräldrar i bidragsberoende familjer får lägre incitament att anstränga sig för att öka den egna inkomsten. Därmed förlängs och rotas ett utanförskap, som både missgynnar och riskerar att gå i arv till barnen.