Möjligen har många proteströstare insett att övriga partier slutligen tagit till sig budskapet kring migrationsfrågan. Och att väljarna insett att SD:s politik är allt för intolerant och nationalistisk för att i detta läge vara värd att rösta på. En annan tolkning är att väljarna har förstått att en röst på SD är att köpa grisen i säcken. Trots SD:s stora inflytande vet man helt enkelt inte vilken politik man får. Eller ens vilken regering man röstar för. SD kan hur som helst inte längre påstå sig representera ”folket”. Folket synes veta bättre.
Den slutgiltiga mandatfördelningen är inte fastställd ännu. De närmaste dagarna sker omräkningar samt räkning av utlandsröster. Just nu ser det rödgröna blocket ut att få ett mandat mer än alliansen. Det får betydelse endast i de politiska frågor där de olika blocken lägger fram egna förslag och SD inte röstar på något av de andra blocken. Det har trots allt en begränsad inverkan på förmågan att styra landet.
För själva regeringsbildningen spelar den exakta mandatfördelningen ingen roll alls. Även om många vill låta påskina det. SD styr över vem som blir statsminister och vilken budget som antas. På ett sätt kan det till och med ur ett borgerligt perspektiv betraktas som en fördel att de rödgröna får ett mandat mer. Det tvingar fram en ärlig diskussion kring möjligheterna för en borgerlig regering i en riksdag vars majoritet inte vill ha en Socialdemokratisk statsminister. Det blir dags att dra av plåstret och sluta låtsas att det exakta valresultatet styr över regeringsbildandet.
SD:s makt i riksdagen är verklig och legitim. Men deras uttalanden om att de därför har rätt att delta i en regeringsförhandling är faktiskt bara trams. Det är en del av den pågående dragkampen om vad man nu bör fokusera på. Socialdemokraterna vill rikta fokus på Centern och Liberalerna. Alliansen inriktar sig på statsminister Stefan Löfven. Sverigedemokraterna riktar fokus på moderatledaren. Men givet det aktuella läget här och nu måste ljuset riktas mot SD. Både SD och Alliansen har sagt att de avser avsätta Löfven som statsminister. Och Alliansen har entydigt sagt att de kommer att försöka bilda en regering utan förhandling med SD. Frågan är därför hur SD tänker agera.
SD:s ledare Jimmie Åkesson sa under valnatten att den sittande regeringen inte har folkets stöd. Och att det är dags att förändra det. Kommer SD att stå fast vid detta? Eller kommer de dribbla bort denna möjlighet bara för att de inte fått ”vara med och prata”?
SD:s budskap just nu är att de ”måste få något tillbaka”. Annars skulle de svika sina väljare. Men en stor majoritet av deras väljare vill hellre se en moderatstyrd regering framför Stefan Löfven som statsminister. Frågan är då hur de tänker agera om de ändå inte får vara med och förhandla om regeringsfrågan. Faktum är att SD inte har något annat att sätta emot, utöver att sabotera processen. På ett godtyckligt sätt. Så att de släpper fram Löfven som statsminister. Eller väljer att fälla en budget för en borgerlig regering. Det om något vore ett svek mot deras väljare.
Att regeringar i framtiden behöver ha ett mer aktivt förhållningssätt till SD är både tydlig och ofrånkomligt. Utan att för den skull anpassa sig till intolerans eller rasism. Men där utrymmet för förhandling, samtal och anpassning tydliggörs för varje politiskt område. Det är just i demokratiska samtal sådana saker mejslas fram.
Låt oss konstatera att varje realistiskt regeringsalternativ är beroende av SD för att få fram sin statsminister och för att få igenom sin budget. Låt oss också konstatera att detta inte kräver ett aktivt förhandlande med SD, hur mycket de än vill hävda det. Strålkastarljuset behöver i dagsläget därför ligga på SD.
Om man vill få respekt måste man ta ansvar. Om man vill bli betraktad som vuxen får man bete sig därefter. Låt nu inte SD komma undan med ligistfasoner. Som struntar i sina väljare. Och förstör för Sverige.