En lika vanlig som undermålig analys är att det var Anna Kinberg Batras "utsträckta hand" mot Sverigedemokraterna som gjorde att väljarna svek partiet.
Ty opinionstrenden vände nedåt redan något halvår innan Batras uttryckte att moderata politiker fick samtala med SD-politiker. Men även för den som envist står fast i uppfattningen att Batras uttalande resulterade i en vikande opinion, är det en förhastad slutsats att hon gjorde fel och att hennes efterträdare måste ta tillbaka uttalandet.
En väljaropinion utgör inte sanningen om vad som är etisk eller strategisk korrekt. Det är sant att Moderaterna varit otydliga i SD-frågan. Därför krävs det förtydliganden och nyanseringar i frågan.
Men otydligheten kommer av att Batra tog ett försiktigt steg ifrån den förhärskande svartvita uppfattningen om SD. För det försöket till intellektuell hederlighet förtjänar Batra och Moderaterna respekt. Inte kritik. Den bör istället riktas mot underskottet av hederlighet på andra håll. Centern och Liberalerna säger sig vilja regera, men tänker varken regera med stöd av SD eller stödja en S-regering. Socialdemokraterna kritiserar andra partier för att vilja regera med stöd av SD men tänker själv göra likadant. Och många är numera kritiska till decemberöverenskommelsen, men vill ändå skapa en blocköverskridande regering med samma andemening.
Inte heller i strategisk mening behöver vägvalet vara dåligt. Opinioner kan ändras i takt med verkligheten – i synnerhet när flertalet partier ändrar sig ungefär samtidigt, med flyktingkrisen som ett tydligt exempel. Men opinionen straffar den som rör sig först i en känslig fråga fastlåst i konsensus, även när denna har rätt.
När fler vågar vara hederliga kring möjligheterna att regera, med eller utan SD, kan sannolikt flera partier (och nyhetsmedia) nyansera sina låsta positioner.
Ty nyanseringar krävs. De svartvita positionerna, ofta förmedlade genom liknelser om öppnade dörrar, utsträckta händer eller fysiska förflyttningar, är förenklande, fördummande och synnerligen klena som moraliska ställningstaganden. Men dess svagheter döljs ofta i ett hårt uppumpat känslomässigt tonläge.
Att en borgerlig regering skulle få makten och kunna bedriva en borgerlig politik utan någon form av stöd av SD kan hända i drömmarnas värld. Men inte i denna värld. Det betyder inte att man ska sälja ut sina principer eller välkomna främlingsfientlighet. Tvärtom är det både möjligt och önskvärt att nyansera regeringsfrågan och samtidigt fortsätta vara tydlig och hård i sin kritik mot SD:s intolerans och främlingsfientlighet.
Det finns en hel skala av möjliga sätt att få stöd av SD i riksdagen. Man kan passivt hoppas på deras stöd. Man kan ta reda på hur de ställer sig i en fråga. Man kan aktivt samarbeta i frågor där man vet eller har goda skäl att tro att samsyn finns. Man kan erbjuda kompromisser där partierna ligger i närheten av varandra. Ingen av dessa sätt att kommunicera med SD kommer leda till att främlingsfientlighet breder ut sig i riksdagen. Och inget alternativ är särdeles komplicerat ur demokratiskt eller etiskt perspektiv.
Komplicerat kan det bli först om man väljer att kohandla i frågor där samsyn inte finns. Men så länge ett parti inte bryter mot sina grundläggande principer är inte heller ett sådant förfarande problematiskt. Det är så det brukar gå till när man regerar.
Självfallet kommer SD att försöka utnyttja situationen till sin fördel. Men en borgerlig regering har alltid möjlighet att göra upp med socialdemokraterna i enskilda frågor, såsom i migrationsfrågan. Det vet Sverigedemokraterna och det är en skyddande faktor mot att en borgerlig regeringen hamnar i knät på partiet.
Olika partier har olika frågor man kan kohandla om respektive positioner som är orubbliga. Det är detta debatten borde handla om. Men istället är frågan låst av vulgära förenklingar. "Antingen är du för eller emot SD."
Många tyckare, ofta till vänster på den politiska skalan men även i mitten, vill väldigt gärna tillskriva ett "närmande till SD" till de konservativa inom Moderaterna. Och att dessa vill närma sig SD för att de egentligen sympatiserar med SD:s politik. (Ofta tillsammans med en snusförnuftig uppfattning om att Moderaternas problem består i konflikten mellan liberaler och konservativa.) Men även detta resonemang är undermåligt.
Det går utmärkt att vara liberal och samtidigt vilja nyansera debatten kring SD och regeringsfrågan. Just tilltron till rationell argumentation råkar vara en kärna i de liberala upplysningsidéerna.
Skiljelinjen mellan de som vill diskutera hur en borgerlig regering kan regera med stöd av SD går inte mellan liberaler och konservativa. Den går mellan realister och drömmare. Och mellan de som vågar diskutera svåra frågor och de som fegar ur.
Förklaringsbördan, strategiskt såväl som moraliskt, ligger inte bara på en ny moderatledare. De ligger även på alla de svartvita som hotar med en brun framtid så fort de ser en grå nyans.
Mikael Odenberg meddelade under tisdagen med en föredömlig, och inom partiet ovanlig, öppenhet att han kandiderar till partiledarposten. Det vore välkommet om det följs av att fler kandidater visar var de står. Odenberg har dock även varit tydlig med att "dörren till SD ska stängas".
Om Moderaterna väljer en ledare som tar avstånd från Batras försök till en nyanserad position i regeringsfrågan kommer partiet att få än mindre inflytande. Och det offentliga samtalet blir än mer korkat.