Beskedet att det åter blir licensjakt på varg i vinter har mötts av blandade reaktioner. Beskedet är i huvudsak positivt, stammen överstiger nu vida miniminivån på 270 vargar som riksdagen har beslutat om. Det är dock allvarligt att det regionala inflytandet fortfarande är så pass bristfälligt.
Att det är en fråga som splittrar regeringen förvånar knappast någon. Vilken fråga gör inte det? Men att Socialdemokraterna genom landsbygdsminister Sven-Erik Bucht vågat sätta ned foten mot Miljöpartiet är åtminstone positivt. Även om det inte är uppenbart från miljöminister Åsa Romsons husbåt i centrala Stockholm är vargfrågan både viktig och mångbottnad.
Naturvårdsverkets beslut möjliggör jakt på upp till ungefär 100 vargar. Så många lär det dock inte bli och jakten kommer sannolikt att begränsas till ett fåtal län, främst Värmland och Örebro. Länen får inte gå under de miniminivåer för varg som verket har slagit fast. Nivåerna bygger på antalet föryngringar vilka beräknas till tio djur vardera och inkluderar föräldrapar, valpar, äldre syskon och eventuella strövargar.
I Örebro län beräknas det finnas 6,8 föryngringar vilket med en miniminivå på fem föryngringar innebär att upp till 18 vargar skulle kunna skjutas. I Värmlands län finns det 17,5 föryngringar mot miniminivåns elva. Därmed kan upp till 65 djur fällas.
När länsstyrelserna nu ska besluta om licensjaktens omfattning måste de dock ta hänsyn till kommande skyddsjakt. Antalet vargar som får jagas i vinter blir därmed något lägre.
Länsstyrelserna bör i sina kommande beslut rikta in jakten på de delar av vargstammen där inaveln är som värst. Att Naturvårdsverket inte har gjort det är anmärkningsvärt, inte minst då Sverige är indraget i en tvist med EU där inaveln är ett centralt moment. Den kommande jakten är ett utmärkt tillfälle att stärka vargstammens genuppsättning vilket skapar goda förutsättningar för fortsatta licensjakter. Det gynnar både människa och varg.
Att det regionala inflytandet alltjämt brister är bortom beklagligt. Inom varje länsstyrelse finns en viltförvaltningsdelegation som ingår i förvaltningsområdets samverkansråd. Genom rådet föreslår de bland annat miniminivåer till Naturvårdsverket som sedan fattar beslut.
Det är nu uppenbart att Naturvårdsverket inte lyssnar på samverkansråden i tillräcklig utsträckning. Det gäller inte minst i fråga om hur vargstammen bör fördelas mellan de ingående länen. Samverkansrådet för mellersta förvaltningsområdet vill se en ökad spridning mellan länen för att avlasta de områden där populationen är som tätast.
Varför Naturvårdsverket ska ha möjlighet att besluta mer än miniminivåer för varje förvaltningsområde är egentligen oklart. Att så här ogenerat ignorera de regionala planerna skvallrar om att det fortfarande finns en central föreställning om att det bara är i Stockholm man verkligen förstår hur vargen bör förvaltas. Det är inte acceptabelt. Ge länsstyrelserna det ansvar de vill och bör ha.