Regeringen utlovar tio miljarder kronor extra till välfärden i höstens budget. Flankerad av skolminister Gustaf Fridolin (MP) och finansminister Magdalena Andersson (S) levererade statsminister Stefan Löfven (S) beskedet på en presskonferens.
Kommuner och landsting är de som ska få dela på de utlysta pengarna, som är tänkta att finansiera lärare, socialsekreterare och förskolepedagoger. I första hand ska resurser ges till de kommuner som har störst behov, vilket är synonymt med de som tagit emot flest nyanlända. Satsningen är tänkt att vara permanent.
Det är inte fel att stötta de kommuner som har burit det största ansvaret i flyktingkrisen. Kommunerna måste ges en ärlig chans att uppfylla invånarnas grundläggande behov. Migrationspolitiken beslutas av riksdag och regering, men kostnaderna landar i hög utsträckning hos kommunerna. Att inte kompensera detta vore oansvarigt.
Regeringens billiga retorik i samband med att förslaget presenterades är dock verklighetsfrämmande. Löfven pratade om att den svenska modellen ”ska utvecklas och inte avvecklas”, med siktet inställt på borgerligheten. Åtta års skattesänkningar med Alliansen påstods ha resulterat i ett hål i det offentliga på 140 miljarder.
Sanningen är att skatteintäkterna ökade under Alliansens tid vid makten och att välfärden aldrig fått så mycket resurser som då, tack vare att fler kom i arbete. Exempelvis ökade lärartätheten, i motsats till vad Gustav Fridolin vill göra gällande. Man ska också komma ihåg att den sjunkande arbetslösheten och övriga positiva indikatorer som nu syns är frukterna av alliansregeringens politik. Regeringens första egna budget lades i höstas och vad den har för effekt på ekonomin återstår att se. De rödgröna menar att förslaget är en investering som kommer att ge upp till 30 000 nya jobb. Att stater kan skapa nya arbeten genom att pumpa upp den offentliga sektorn är ingenting nytt. Problemet är att denna typ av satsningar måste balanseras upp av jobb som skapas i den privata sektorn. Om det inte sker är satsningen ingenting annat än dopning av samhällsekonomin och en kraschlandning är att vänta. Det blir inte mindre oroande av att regeringens förslag är ofinansierat. Utan ökad aktivitet i den privata sektorn, vilket kräver ett förbättrat företagsklimat, blir utfallet att Sverige står med ökade offentliga kostnader och ökad skuldsättning.
De rödgrönas utspel visar att regeringen inte har lärt sig något av 1970-talets dyrköpta läxa, då de offentliga sektorernas expansion nästan knäckte Västeuropas ekonomier. I stället för att söka lösningen i det förflutna måste Löfven presentera förslag som ger nyanlända chans till arbete. En ofinansierad reform som ökar statsskulden är inte det rätta svaret.